När P åker dit för sexköp så stormar det så klart på sociala medier. Och inom mig, märker jag snart.
Jo, han är en skitstövel, absolut.
Jo, han lider också, det tror jag säkert. Kanske också ett sorts offer?
Kvinnan är inte bara ett offer. Absolut inte! Men kanske ett offer också? Eller?
Men det handlar inte bara om två personer, en som köpt och en som varit till salu. Det handlar om själva grundaxeln för makt. Att någon anser sig kunna få “unna sig” och någon annan måste “stå ut” med ett eller annat.
De privilegierade är vana att få, att kunna köpa, att unna sig. I vårt konsumtionssamhälle blir det till sist likställt med det egna värdet att kunna få det man vill ha. För att jag är värd det. Ibland är det tydligt att det egna privilegiet går ut över någon annan, ibland är transaktionen så pass komplicerad att det inte syns. Inte ens om man tittar efter, faktiskt.
På samma sätt har den som upplever någon form av maktlöshet ett upparbetat mönster: att det inte går, att man ändå inte kan få. Man måste finna sig. Även här kan det uppstå en koppling till upplevt värde som människa. Jag lever under den här begränsningen, vilket måste betyda att jag inte är värd bättre.
Om vi tittar ärligt på oss själva och våra livsbetingelser kan vi upptäcka när vi är i “lite får man väl unna sig-positionen” eller när vi är i “lite får man stå ut med-positionen”. De flesta av oss är inte mer privilegierade eller förtryckta än att vi rör oss mellan dessa. Men det går ofta att skönja en obalans.
Det finns mycket som tyder på att den här obalansen finns även i goda relationer. Att kvinnor går in i/fostras att acceptera ett större mått av “lite får man väl stå ut med”, medan män i större utsträckning förväntar sig att vara mottagande part, få unna sig.
I tango-världen där jag befinner mig finns en stor ojämlikhet. Den beror delvis på att det finns fler duktiga följare än förare men också andra orsaker. Det betyder att många män kan befinna sig i “unna sig-position” medans kvinnor får finna sig i “lite får man tåla”. Skillnaden syns oftast tydligt på par. Påfallande många par tycks acceptera detta som statisk fakta och gör lite eller inget för att motverka det. Det är som det är. Män har chansen, och varför skulle de inte ta den? Kvinnor har, tyvärr, inte samma möjligheter.
Jag har märkt hur den här obalansen har påverkar mitt upplevda värde som människa, och att jag tror att många fler än jag har drabbats av det. Jag känner mig otillräcklig, jag blir ängslig för att inte duga och väljas bort. Otillräckligheten kommer träffa min kvinnlighet, eftersom den uppstår i konkurrens med andra kvinnor om männens uppmärksamhet och val. Det tar i ett område starkt kopplad till min identitet. Det är inte alls så att jag har utsatts för några våldsamheter, och de elakheter och tarvligheter jag råkat ut för är en och en försumbara. Men när jag befinner mig i den här kulturen, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år, så påverkas min självbild och min självkänsla.
Jag har upplevt maktlöshet. Men det finns saker jag kan göra för att förbättra min situation. Öva och bli duktigare, så klart. Men det hjälper också att visa mer hud och sätta på sig läppstift. Det är sant, jag har kollat. (Sen har jag så klart mina dansvänner som dansar med mig alldeles oavsett, men bland mer okända dansare gör det stor skillnad.) Hur förhåller jag mig till det? Vill jag spela med i ont spel för att få det jag vill ha, många fina danser? Och vad gör det i sin tur med mig om jag får det jag vill ha om jag visar översidan på tuttarna och ler lite mångtydigt? Går jag stärkt eller försvagad ur den erfarenheten? Med en känsla av att ha unnat mig eller en känsla av att lite får jag väl ändå tåla?
För männen finns naturligtvis en kick i att vara efterfrågad. Om man som tangoman börjar tänka i termer att jag kan unna mig för det är jag värd (efter alla lektioner jag tagit, för jag dansar trots allt också med jämnåriga tanter, jag är ju en bra man till skillnad från den eller den) så kommer det att ge en förhöjd känsla av värde. Men argumentet “det är jag värd” är ganska ihåligt eftersom kvinnorna också har gått alla kurser, är bra folk i största allmänhet och troligen har “betalt” mycket, mycket mer i valutan “dansa med de som fortfarande är krävande och mindre njutningsbara partners”. Så de argument som män använder för att ge sig själva tillåtelse att jaga på de populäraste kvinnorna stämmer precis lika bra in på kvinnorna, som alla vet inte alls har samma chans att få dansa med de populäraste männen. Det är en oförtjänt privilegium männen har. Varje gång någon utnyttjar det befäster man samtidigt maktförhållandena på milongan, tangofesten. Varje gång. Så om varje bra gubbe unnar sig att dansa fler danser mer med de yngsta, duktigaste, sexigaste än vad de vet att de skulle kunna göra om de råkat vara kvinnor – ja, då har de skapat den utsatthet som deras jämnåriga kvinnor dansar i. Inte för att de är dumma, våldsamma eller förnedrande mot kvinnor, utan bara för att de “unnar sig” där kvinnor måste “tåla”.
Vi som inte vill dra en skarp linje och säga att allt på ena sidan av den är helt ok och allt på andra sidan är helt förkastligt har våra skäl. Vi anser nämligen att det är själva systematiken av över- och underordning som är problemet. Och med det synsättet blir alla uttryck för systemet destruktiva och potentiellt farliga.
Det syns också helt omöjligt att få slut på de grova övergreppen om vi inte i grunden ändrar synen på privilegier och uppoffringar. När en man anser att “jag kan unna mig det här för jag är i alla fall inte som de där andra vidriga karlarna”, så ligger det en förutsättning där, nämligen rätten att unna sig. Och det finns också en antydan om att han egentligen vill ha det som de dåliga karlkräken roffar åt sig men kompromissar med det. “Jag kan åtminstone få det här.” Det gör att den destruktiva maskulina konstruktionen upprätthålls. Det blir en del av maskuliniteten att ha rätt till saker i förhållande till kvinnor. Förhandlingsbart vad, men inte att. Till exempel kan en mans självbild av att “vara någon som förstår att uppskatta en vacker kvinna” få effekten att varje kvinna som passerar honom bedöms utifrån hans föreställning om vacker och får finna sig i att ha hans blick halkande längs sina konturer. Det är någon som unnar sig och någon som får tåla även i den till synes oskyldiga situationen. Om den händer ett par hundra gånger på en kväll gör det skillnad.
Så länge synen på mannen som innehavare av rätten att unna sig konfirmeras i det lilla kan tyvärr också mer sexistiska män framstå som mer maskulina. Även om vi i skarpa ordalag fördömer en man som handlat fel kan föreställningen om att han är väldigt mycket man finnas kvar. Kopplingen mellan maskulinitet och unna sig saker i förhållande till kvinnor är förödande och håller systemet i liv. Både småskitstövlarna och storskitstövlarna kan alltså gynnas av att vi accepterar små sexistiska handlingar. Men framför allt så blir det svårt att få bukt med de grova orättvisorna så länge vardagssexismen omhuldas som ett “naturligt” sätt för människor att interagera. STYCKE
Vi som idag känner äckel, ilska, frustration och sorg efter avslöjandet att en känd man köpt sex av en kvinna som eventuellt har utsatts för människohandel kan ägna några minuter till att ärligt utforska våra “unna mig-positioner” och våra “lite får man tåla-positioner. Det är nyttigt att få syn på och vara medveten om när man väljer att ge sig något på någon annans bekostnad och vilka uppoffringar man vill göra och vilka man faktiskt inte vill göra.
