Överlägg

Kärleksdikter

Här har jag samlat dikter om vår ljuvligaste plats – kärleken. De handlar om olika sorters kärlek, både sådan som uppstår mellan människor i relation men också de varma känslor som vi kan ha för dem vi inte känner personligen.

Jag skulle säga att kärleken är det viktigaste i livet och i världen. Men vad är ens kärleḱ? Är det en känsla?  Jodå, men vi älskar våra barn hela tiden, även om våra känslor för dem kan variera lite i förhållande till hur mycket läppstift de målat på svärmors nya vita soffa till exempel. Är kärlek ett förhållningssätt, en handling? Det skulle betyda att kärlek alltid är valbar och går att styra. Oj då.. Eller är kärlek en gudagåva, en nåd att stilla bedja om? Eller kanske ett mysterium, norm, fix idé, instinkt, karaktärsdrag, projicering …
Ja, inte vet jag. Jag vet att jag kan känna kärlek som en fysisk sensation i kroppen, en känsloyttring, men jag vet också från olika sorters långa relationer att kärlek kan vara en process, till och med en metod.
Det är här någonstans som jag vill göra mina skrivande efterforskningar. Vad skulle det betyda om vi såg på kärlek som en metod, ett verktyg för att fylla livet med mening? 

I mitt hjärta

Handen får vila mot hjärtat
där växer kärlek
där gnager oro
önskan att, rädslan för
solsida, skuggsida
att ha
därmed kunna mista
att vara
att vilja

Som en liten fågel
pickar allt som vill leva
under min hand
Det som vill älska
det som förstår
varje stunds dyrbarhet

Sigrid Renklint

Människa med dig

Upplåtelse
den andres vibration
i kroppen
låta sig darra
sättas i rörelse
tills en ton uppstår
ett svar

Vi utvinner
det ädlaste inom oss
hämtar det i djupen
Den enes lidande
skänker båda tröst
Ensamhetens dörr
släpper in oss båda

Sigrid Renklint

Kärlekspåsen

Jag har sett dem på tv
de alldeles för stora kängurubarnen
som vill ner i pungen
långskrankbenen
ängslighetsögonen
med nosen först och sen ett kavande och kravlande
den tålmodiga stor-kängurun
vickar bara lite på örat
så att man förstår
att det här är ju helt orimligt
att upplåta sin mage, sin kropp
till en varelse med egna ben
muskulösa, överdrivna.
Jag tänker på dem när jag vägrar vara stor
när jag kravlar och kavar
förnekar min kraft
vill bli buren, omkringkånkad
i din varma påse
kärlekspåsen
bara vill få skjuta upp skuttandet ett tag
vara hopplös
med spretande kraft
och bedjande blick
hur det kan kännas som om du vickar lite på örat då
osynligt för min i kärlekspåsen nerkörda nos
bara en liten diskret vickning
för att ändå föra till protokollet
att det här är ju alldeles orimligt
all den här litenheten, hjälplösheten
med så starka ben och mycket vilja
bara för saklighetens skull bifogad
till tillgängligheten, villigheten

Sigrid Renklint

Min mänsklighet

Om och om igen
har någon funnits där
mött min blick
tagit min hand
blåst på det ömmaste
Någon av mina människor
någon i min mänsklighet

Där och då blev jag till
om och om igen

Vår blick
vår hand
vår smärta

Sigrid Renklint

När du kommer

När du är på väg
när du öppnar grinden
då älskar jag dig som mest
hjärtat sväller
huden reser sig
Du kommer!
Du är så vacker
gruset knastrar så löftersrikt
allt som är på riktigt i mig
släpper taget och rusar dig till mötes
Den stundens frihet
när jag står på trappan
och min kärlek rusar längs med gången
kastar sig mot dig
slukar dig
då jag är jag
då är jag gruset, himlen, grindens handtag i ditt varma grepp
Aldrig är min kärlek större, djärvare
än då jag för ett ögonblick glömmer mig
då allt är du
som kommer

Sigrid Renklint

Dragningskraft

Vad gör du med min bana
min fullkomliga ellips
där jag färdas varv på varv
imiterat evighetens förutsägbarhet
Du drar i det absoluta
hur tung är du som stör min färd
Förtrollad 
vaknar villigheten
att dansa 
ovetande
om nästa steg

Sigrid Renklint

Sorgen i mitt kök

Jag känner igen dig, sorg
du är kärleken som besöker mig
och beklagar min förlust
Välkommen
Sitt med mig, sorg,
vi håller mitt hjärta öppet

Sigrid Renklint

Jag ser dig 

Jag ser dig
genom hjärtat
Det finns inget mer att önska
Du fyller dig
du rymmer allt

Skrattet bubblar fram:
Regnet faller över oss alla
Solen lyser också över mig

Hjärtats blick
gör oss alla möjliga

Sigrid Renklint

Du och jag

Det som blivit jag 
har färdats genom världen
en resa genom hav, sten, kroppar, växter
Här står jag

Allt som blivit jag
kunde blivit du
Vi är delarna
vi delar helheten
Din berättelse
är också min

Kom nära mig;
låt det som skilts åt 
komma nära

Sigrid Renklint

Vännen

Du lyssnar mig tät och lätt
Vi delar leende och tårar

Vi möts
bygger vårt tempel
och Gud får födas

Allt jag är
allt du är
samlas i vår skål av kärlek
Det finns inget bortanför

Sigrid Renklint

Äktenskap

Vi reser tillsammans
bjuder in tiden
som reskamrat

Varje morgon rakar vi samman vår tillit
bär den genom dagen i vår asklåda
för att om och om igen
tända aftonens eldar

I dina händer, älskade,
blir allting vackert
Där lägger jag morgondagen

Sigrid Renklint