Först av allt vill jag tacka för all kärlek jag får från er som läser och använder dikterna, tack! Jag har fått några frågor om Vi är inte på väg någonstans så jag tänkte berätta om det projektet.
För mer än tre år sedan började jag skriva nyhetsbrev från Kärnkraften och då startade också mitt och Katrina Immonens samarbete. Vi är vagt bekanta genom tangon, och det föll sig så att vi startade ett spännande samtal kring bild och text. Varje månad gjorde vi en Immonen/Renklint, en kombination av foto och text som vi önskade skulle fungera som dörrar in till egen meditation eller reflektion. Ibland hade jag en text som hon bildsatte, ibland hade hon ett foto som jag ordsatte. Vi jobbade också självständigt med olika teman, för att sen försöka kombinera ihop något gemensamt.
För ett par år sedan började jag skönja ett mönster som skulle kunna bli något större, vi började prata om att göra en bok tillsammans.
Sedan dess har jag lagt mycket tid på att skriva. Katarina och jag har fortsatt att arbeta tematiskt, och så har hon jobbat med att ta fram bilder som passar till dikterna vartefter. Vänner till mig har läst och kommit med feedback, vilket ledde till att jag skrev introduktioner om meditation. De handlar om vad man kan förvänta sig när man börjar meditera, varför det kan finnas ett så stort motstånd och, framför allt, varför det ändå är värt det! I den mån Katarina haft tid har hon deltagit med bilder och med feedback på texten.
Idag finns ett manus, Vi är inte på väg någonstans. Den innehåller knappt hundra dikter och nästa lika många fotografier, och sex kapitel om olika aspekter av stillhetens arbete. Vi försöker få något förlag att ge ut boken. I väntan på det har jag valt att lägga ut dikter på min sajt, en del från Vi är inte på väg någonstans och en del annat. Katarina har bestämt sig för att skydda sina foton, hon kommer inte att medverka med bilder på min sajt. Vi hoppas att vi så småningom får möjlighet att dela med oss av helheten. Tills vidare får ni hålla till godo med texterna.
Dikten Du.. har en speciell historia. Den skrev jag när jag var 17 år, till Lars som 33 år senare fortfarande är min käresta. Jag med i en tävling där priset var att få sina alster publicerade och Du.. kom med i en antologi 1988. Nästan tio år senare, när internet var ungt och glest, var det en tjej som la ut dikten på sin sida. Det är svårt att begripa nu men på den tiden fanns det inte så mycket svenskt på nätet, så den fick stor spridning. Den började läsas på bröllop och för några år sedan tonsatte Tina Ahlin Du... En period skämdes jag över dikten, en naiv, romantisk dikt passade inte alls in i min image då och jag tyckte dessutom att den var töntig. Det var också lite läskigt att den levde sitt eget liv. Nu är jag istället både stolt och glad över att min dikt tagit sig ut i världen och att människor har haft glädje av den. Det har fått mig att bestämma mig för att lägga ut mina dikter här, jag vill att andra ska hitta dem, läsa, använda och sätta fart på dem. Jag har en dröm om att se dem i bokform någon gång, men det är mest en fåfäng tanke hos mig, huvudsaken är egentligen att de blir lästa.
Katarina och jag arbetar vidare med att få till en bok, under tiden kommer jag att lägga upp dikter här. Välkomna att läsa och låna! Hör gärna av dig om du till exempel läser för yogaklass, och berätta hur det fungerade.
/Sigrid
