Överlägg

Att bekräfta sig själv

Det finns faktiskt positiva saker med den här pandemin, och det säger jag inte bara för att jag är en sån där skitjobbig optimist. (Men det är jag.) Många har fått chansen att kolla av sin verklighet: vad är viktigt, vad mår jag bra av, vad saknar jag och vad är det skönt att slippa? Även om det finns fördelar med att jobba hemifrån, som många i min bekantskapskrets verkar tycka, så blir det också tydligt vad man saknar, kanske att kramas, träna i grupp, dansa, luncha med kollegor eller vad det nu är. Det du saknar nu är viktigt för dig – se till att komma ihåg det när livet normaliserar sig. 

Bekräftelse är också något vi behöver, och som de flesta av oss verkar få i minsta laget av. När vi inte träffar folk så minskar vår bekräftelse-yta, det blir helt enkelt färre möjligheter att få en bekräftande nick, en uppskattande kommentar eller några enkla fraser som visar att man är sedd och inräknad. Det här tänker jag är ett stort problem för människor som är hemma på grund av psykisk ohälsa, och det är faktiskt majoriteten av de sjukskrivna. Avskildheten är vilsam och kan vara helt nödvändig, men det går ganska snabbt att börja känna sig lite genomskinlig när ingen annan ser en. I år är det många som fått känna på hur det är.
Jag tycker att jag har tur som har ett sånt arbete som pågår ungefär som vanligt, om än med större avstånd och mycket handtvätt. Dessutom jobbar jag med folk som är proffs på bemötande, de fattar vinsten med att bjuda på de där nickarna, berömmet och det inkluderande småpratet. På mitt jobb använde vi varandras namn ofta, och en sån enkel sak fungerar för att jag ska känna mig sedd.
Det där behovet att bli sedd och bekräftad kan som bekant sunka ner vår tillvaro. När man ger sig ut och jagar efter det (och det har vi alla gjort) så kan man känna sig ännu tunnare och värdelösare än innan. Och så försöker man igen och igen, med risk för att helt dränera sig på känslan av att vara bra och betydelsefull. 
Just nu läser jag en spännande bok som bland annat handlar om vikten av att bekräfta och ta omsorg om sig själv. Inte för att man är bättre än andra och förtjänar det, inte heller för att man är sämre än andra och behöver det. Helt enkelt för att det är en fungerande strategi. Egocentriskt men inte egoistiskt, för om vi kan  möta oss själva med nyfikenhet och medkänsla kan vi ge oss själva den där bekräftelsen vi behöver för att fungera med andra. Vi kommer behöva bekräftelse och omsorg från andra också, men vi kan ge oss själva tillräckligt för att få stadga och kontur även de dagar när vi inte känner oss sedda av andra. Och de dagarna har blivit fler för många av oss 2020.

Nu får vi tuffa på med de här knöliga omständigheterna, det kan vi inte påverka. Men vi kan anstränga oss att vara justa mot oss själva, snacka trevligt med oss, klappa lite på axeln och trösta om det behövs. På min diktsida finns texter som kan vara användbara när man vill ge sig själv en stund av omsorg, välkomna in där!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *