För en tid sedan var jag på en begravning. Det var en ljus och vacker gudstjänst i en frikyrka där psalmsången lyfter taket och sorgen får blandas med trosvisst hopp.
Vi tog avsked av en av mina närmaste vänners mamma. Jag satt tillsammans med ytterligare två vänner, vi är en kvartett som har följts åt genom livet. Det var en så stark känsla av samhörighet under den här stunden. Vi har förlorat en av våra mammor. Vi har delat mycket, och nu delar vi också detta.
Det var skönt att sörja som kollektiv. Jag kan inte skilja ut vad i sorgen som är min egen förlust av en av min uppväxts viktiga tanter, och vad som är att jag sörjer i empati med min vän. Och det spelar ingen roll. Vi glädjer oss med varandra, och bekymrar oss tillsammans. Den här dagen sörjde vi tillsammans. Vid det här laget har vi en stor gemensam erfarenhet.
Det händer något med kraft och energi när man delar känslor. Ibland kan jag känna mig urlakad av det, men många gånger känns det som om det genererar kraft. Tyvärr har jag inte riktigt koll på varför det blir på det ena eller andra sättet, men jag undrar om det kan bero på om det finns plats för mina egna känslor, inte bara den andres? Kan det vara så att det är själva ömsesidigheten som gör att vi kan känna oss starkare allihop efter att ha delat något svårt?
Nu, när vi står mitt i en stor global kris, har vi mycket känslor att ta hand om. Det är besvärligt att vi måste begränsa vårt sociala liv samtidigt. Men vi får se till att använda alla tekniska möjligheter som står till buds för att upprätthålla våra relationer, hjälpas åt, göra det här tillsammans. Hämta kraften som finns i att dela.
Var rädda om er!
/Sigrid
Här kommer några dikter ur den delade erfarenheten som finns i min vänkrets nu. Våra föräldrar åldras. Viruset och isoleringen gör åldrandets förluster värre. Kanske låter mina ord sorgliga, så för säkerhets skull påminner jag om att sorg är en aspekt av kärlek.
Våra mammor 1-3
1 (Mamma S)
Vänligt faller orden
mellan kaffekopparna på sina fat
skedarna småskramlar
sina minnen av socker och grädde
Orden skockar sig samman
som småfåglar över bordet
följer fladdrande varandra
Världen krymper till begriplighet
ordfåglarna flyger i sina banor
upprepade loopar
Orden har förlorat sin vikt
men rörelsen finns kvar
förbinder, fördelar
Alla otäckt tomma ytor
där tanken halkar hjälplöst
vänds åt ett annat håll
På insidan finns ännu fäste
förtrolig ton, skratt och ömkan
hjärtat följer ordflockens rörelse
förbinder
2 (Mamma X)
Våra mammor krymper
drar in sina tankar
vänder ömhetens våg
blir små i våra armar
Behöver
Vi sträcker oss
runt den nya bördan
söker jämvikt
sneglar ängsligt bakåt
vem håller mig?
3 (Mamma G)
Du har ställt dörren in till vitheten på glänt
skräckslagen håller jag dig kvar i färgerna
pekar ivrigt på allt du älskar
Vilken härlig dag, mamma!
Vad gott det ska bli med kaffe, mamma!
Vad gott det luktar efter regnet, mamma!
Vilka vackra tulpaner du fått, mamma!
Vitheten ska komma
jag spjärnar emot
öser min egen krafts färger
syr fast dig i vårt rum
Ännu en tid, mamma,
med kaffe, tulpaner och väder
Med mig
