Att dö är ju inte så farligt.
Så sa min 84-åriga mamma en av de första gångerna vi diskuterade corona-viruset och vilka åtgärder hon borde ta. Det är ett uppfriskande perspektiv, tycker jag, och det låter ganska skönt att kunna tänka så i hennes ålder. Men när vi förklarade att det man dör av är en icke behandlingsbar lunginflammation tyckte hon också att det där med att dö gärna fick vänta lite. Och jag vill absolut inte att hon ska dö av andnöd på ett kaotiskt sjukhus utan att någon av hennes nära kan vara där. Jag vill inte att någon ska dö så.
Jag tror att många med mig tänkt en hel del på vad som är viktigt på riktigt sedan storviruset bröt ut. Vad ett bra liv innehåller, det som gör att man vill leva. Och så tänker vi på allt vi ska göra efteråt. Min mamma säger att när det här är över ska vi avsätta en halv dag för att krama ikapp alla kramar vi missat i coronans skugga.
Vi står mitt i påsken. Den är designad för att betänka döden. Och skulden, meningslösheten och den allmänna eländigheten i människans liv. Men sen vänder det! Uppståndelse, pingstliljor, krämiga psalmer att sjunga stående och förlåtelse till alla. Alla! Nåd. Och en ny början.
Det verkar bli en sjukt lång långfredag i år. Extra jobbigt blir det av att vi inte vet hur lång. Det kan bli väl tilltagen dos av att betänka döden. Av att tyda ödesmättade grafer, läsa inifrån-reportage och se bilder som klistrar fast på näthinnan. Det kan nog vara bra att börja ta sats för efteråt. Uppståndelsen. Hur vill jag fira livet?
Det är väldigt olika hur mycket vi påverkas i vardagen. Några lever ungefär som vanligt, andra har fått ställa hela livet på vänt. Några jobbar hårdare än någonsin, andra har aldrig varit så uttråkade. Men alla påverkas av denna långa långfredag, och alla längtar. Till nästa tangofest, att få vara på jobbet, att få träffa familjemedlemmar, att gå på konsert.
Så trots att vi ännu är mitt i långlångfredagen och ännu inte kan överblicka vilka konsekvenser viruset kommer att ha på våra liv, vår hälsa, vår ekonomi eller på samhället så vill jag ändå peppa för att ta sats för Efteråt. Jag har mamma och några fler att krama ikapp. Vilket efteråt tar du sats inför?
Så trivelig at mitt bilde fra en tur i nærområdet mitt blir benyttet. Ja man får abstinens etter omfavnelse snart. Så fort det er mulig å besøke min mor, snart 94 skal jeg ta min røde Skoda racerbil å kjøre 20 mil. Ellers er det rart å ikke kunne danse med folk. Stor lengsel.
Har også sagt til mor og tante, hold dere i live til etter Corona!