Häromdagen pratade jag med en väninna. Hon är en av många i min bekantskapskrets som utforskar alternativa sätt att leva.
Det kan vara så himla jobbigt att envisas med det.
Det är ett envist pusslande: pengar, tid, ork, klimatavtryck, sociala förväntningar. Till det kommer en gnagande känsla av att vara misslyckad, eftersom man inte jobbar, tjänar pengar och konsumerar “normalt”.
I vinter har jag, igen, tänkt att det kanske vore lika gott att börja jobba som journalist igen. Vara anställd, göra så gott man kan med de resurser man har, få sin månadslön. Skönt. Men när jag och min väninna pratade om det så konstaterade vi, igen, att det inte skulle hålla så länge. Vi skulle snart göra nya försök att röja egna vägar. Det är lika bra att ge upp tanken om att ge upp.
Det är besvärligt med tvivel och ambivalens. Och typiskt mänskligt. I det offentliga samtalet uppehåller vi oss ofta vid beslutsamhet, uppnådda mål, till synes spikraka vägar och helhjärtade engagemang, men på den egna kammaren är det inte lika tvärsäkert. Vi bestämmer oss och ångrar oss, och omångrar oss. Vi väljer att stanna i relation, på en arbetsplats och i en stad, för att redan nästa natt ta upp grubblet om det verkligen är rätt. Vi drömmer, vi nyktrar till och avfärdar våra idéer, men drömmer snart igen.
Jag tänker på lärjungen Tomas som kommit att kallas tvivlaren för att han sa att han inte tänkte tro på någon uppståndelse om han inte fick sticka fingrarna i Jesus spikhål. Enligt bibeln dök Jesus upp och lät honom göra det. Så är det ju sällan, att själva objektet för ens övertygelse kliver in i rummet som en livs levande person och erbjuder en att peta i sina spikhål för att man ska känna sig övertygad. Man får försöka tro ändå, fästa blicken på sin vision, hålla sina värderingar varma. Ångra sig, och omångra sig. Ge upp, och ge upp att ge upp.
För min del innehåller pusslandet just nu att arbeta vidare på Lukas och min bok (prenumerera på mitt nyhetsbrev om du vill hänga med i den processen) och att börjar sälja våra föreläsningar. Vi utgår från vår erfarenhet att vara i relation när den ena går igenom en könstransition och lever med psykisk ohälsa. Vi tror att vi, förutom att sprida kunskap, kan ingjuta mod, hopp och en skön känsla att helt vanlig kärlek funkar även när livet är bökigt. Det är en ynnest att få göra det här arbetet med min son Lukas! Vi vet inte hur väl vi kommer att lyckas men vi håller våra drömmar och visioner levande.
Om du har läst ända hit så tror jag att det här temat kring att hålla i sina visioner betyder något för dig. Varför inte ge dig själv några minuter att fundera kring det? Finns det någon återkommande dröm som inte ger sig trots att du täpper till truten på den med rationella argument om och om igen? Vilka beslut ligger öppna för dig, just nu? Hur känns det?
Det är normalt och högst mänskligt att inte vara tvärsäker, så kan du lägga lite vänlig “okej-ness” över vissa saker i livet som fortsätter skava? Har du övertygelser som du envist vill hålla fast vid, trots att ingen Jesus kliver in i rummet och bevisar att det omöjliga är sant? Vad är det i sådana fall som du tror på?
Jag önskar dig det bästa möjliga! Jag önskar dig att känna dig buren av dina värderingar och drömmar.
