Det är obehagligt att vi i varje enskild stund aldrig vet vad det är vi inte vet. När radioaktivitet var nyupptäckt och spexigt drack de välbeställda radioaktivt vatten och hängde strålkällor kring halsen. När DDT användes för insektsbekämpning lät man barnen springa efter sprutbilen för att de skulle slippa myggen. Om ungarna slapp bada den kvällen varade effekten även nästa dag. Vi vet det vi ser. Vi vet inte vad det är vi inte vet. Det gäller så klart nu också, när vi alla försöker förstå vad Coronan gör och hur vi bäst ska agera.
Det är många som sliter hårt för oss andra just nu. Många som tar risker, anstränger sig bortom det normala och gör sitt allra bästa. Många som fattar beslut som man inte önskar någon att vara tvungen att ta.
En av mina bästa vänner är chef på ett stort mediebolag. Det är inte picnic i vanliga fall och nu är det intensivare än någonsin. Jag är mycket nöjd över att just hon har ansvaret, företaget vilar i tryggast möjliga händer. Samtidigt är jag orolig för henne, hur hon ska orka?
Genom att jag känner henne är det lätt för mig att se människan i yrkesrollen. Med lite ansträngning kan jag göra det även med dem jag inte känner, som Anders Tegnell och Lena Hallengren, och jag kan hålla i minnet att alla som måste agera nu också är människor, inte så olika mig själv. De gör så gott de kan. De har bra och dåliga dagar. De har egna liv som pågår för fullt utanför sina uppdrag.
Det är mycket jag inte vet just nu. Och ingen annan heller.
Det är djupt obehagligt att inte veta. Och det värsta är att inte veta vad det är man inte vet. I det läget är det lätt att lösa obehaget med att skruva upp volymen, tala lite högre och påstridigare om det man trots allt vet eller tror sig veta. Det är både enkelt, tillfredsställande och helt riskfritt att sitta hemma och veta hur allting borde vara. Jag vet, jag har prövat.
Som gammal murvel är jag väldigt mycket för att olika ståndpunkter ska mötas och blötas för att skärpa tankarna, och naturligtvis måste alla typer av makthavare granskas. Men just nu vill jag påminna om att alla som på olika sätt kämpar mot viruset är människor som du och jag, varken mer eller mindre. Jag tror inte att vi hjälper beslutsfattarna genom att vara tysta, men jag tror att vi har mycket att vinna på att mobilisera all vår medmänsklighet och kanske en gnutta ödmjukhet.
Vi måste alla bära vårt eget obehag av att inte veta, och att inte veta vad det är vi inte vet.
Var rädda om varandra! Och var rädd om andra också!
/Sigrid
Så här skrev jag till min vän som måste agera och fatta massor av stora beslut i coronans skugga:
Att gå modigt i dimman
veta när och vart
trots att kartan faller i smulor
klockan har stannat på mars
Allt vi inte vet
tynger besluten
de faller
meteoriter genom tomhet
med brinnande svansar
Jag ser dig
ser tyngden och tyngdlösheten
i det som måste ske
allt som måste kapas
avbrytas
offras
När du går in i vår oros skugga
står du i vår kärleks rum
känn hur den andas
hör våra hjärtan slå
Här är vi nära
Hur högt tanken än flyger
når hjärtat dit
rör besluten med sina färger
