Tänk dig att du har packat det du behöver för dagen och tagit dig till ett vackert ställe för att njuta av naturen, kanske till en sjö eller en vandringsled i skogen. Du kanske har ett eget smultronställe som du kommer att tänka på just nu.
Se om du kan frammana den där känslan av att slappna av och bara vara, låta dagen gå och njuta av vågskvalp, sus i de höga tallarna eller vad naturen bjuder på där du är. Den känslan!
Idag går det motigt för mig att jobba här hemma. Det finns massor att göra, jag ska skriva och planera, och skyffla information hit och dit. Jag känner mig inte så motiverad, det är därför det går trögt. Jag misstror att jag kommer åstadkomma något, känner mig dålig. Kommer någon ens läsa vad jag skriver, eller komma på nästa reikikurs? Blir det något alls av allt jag försöker? Så kan man känna ibland, inget konstigt med det. Jag gissar att du kan känna igen den känslan i kroppen ungefär lika tydligt som den vi frammanade genom att tänka oss en utflykt i naturen. För mig hör det ihop mer att jag åker dit på att värdera det jag gör och den jag, och att jag gör det efter en måttstock som inte riktigt är giltig längre.
Förut hade jag ett jobb där arbetsuppgifterna kom flygande i farlig fart och strid ström, det vara bara att kavla upp armarna och skotta på. Det fanns inte mycket tid att fundera. Dessutom var det ett jobb som hade viss status och gav en förutsägbar belöning i form av en månadslön. Dagar som den här händer det att jag saknar det. Men om jag stannar upp och tänker till så vet jag att det är det här jag vill, jag har valt det här livet. Det här är mitt jobb nu, och jag får engagera mig i det efter bästa förmåga.
Ibland kan jag hämta kraft i att tänka att mitt nya sätt att arbeta är en del av min omställning för att leva hållbart. Helst skulle jag nog vilja vara en gudabenådad forskare som kommer på Den Stora Lösningen på klimatkrisen, men det är jag ju inte. Jag skulle kunna bli aktivist och försöka väcka så många som möjligt för saken. Jag kan definitivt vara vardagshjälte i mitt eget liv, göra val som gagnar jorden och oss alla. Val som jag kan stå för över tid.
Och då är det så finurligt att de val jag har gjort för att få leva långsammare, mer närvarande och göra det mitt hjärta önskar också är klimatsmarta. Min man och jag har dragit ner på vår konsumtion för att inte behöva jobba så mycket. Vi är mer hemma och hinner laga smart mat så gott som utan något svinn. Vi byter inte ut saker som fungerar, och det har blivit mer och mer glädje i det över tid.
Vi är fortfarande extremt priviligierade, särskilt om man jämför globalt, och kan inom rimliga gränser köpa den mat vi vill ha, kläder vi behöver och gå på teater till exempel. Men över tid gör vi fler och fler aktiva val för att minska vår belastning på jorden, och det känns mer berikande än uppoffrande.
Det finns något oerhört vilsamt i att sluta tänka på hur mycket jag kan åstadkomma eller få uppleva, och istället tänka på hur jag kan vara på plats i livet utan att orsaka skada. Precis som vi tänker när vi är ute i naturen. När man sitter på en klippa vid vattnet är man så starkt medveten om att ljuvligheten ligger i att bara vara närvarande i det som är just nu och ta in det med sina sinnen, inget mer än det. Då är det en del av upplevelsen att gå fram mjukt och respektfullt. Och det är kanske det viktigaste vi har att göra i vår tid, att se till att inte störa eller förstöra världen vi lever i.
Så idag lutar jag mig tillbaka och tänker: jag har i alla fall inte gjort så stor skada.
