Jag tror att vi alla längtar efter vår plats och känner igen den när vi hittar den. Just nu söker jag min geografiska plats, ett ställe att bo på, men viktigast för mig är att hitta min livsplats. Livsplatsen, det är utrymmet där jag kan vara mig själv, möjligheten att arbeta och vara till nytta, skärningspunkten mellan alla mina relationer som verkligen betyder något, och där jag har mina glädjekällor. Det som är meningsskapande. Kärnan.
Jag har tur, jag har alltid haft platser att kalla mina egna. Ett hem, arbetsplatser, relationer som fungerat som trygga gömslen, träd och bergknallar jag har kallat mina.
Ofta träffar jag människor som inte haft samma tur. Krakar som vandrat över livsfarliga gränser för att hitta sin plats, men inte hälsas välkomna. Missbrukarna på behandlingshemmet som förvägrats tillhörighet redan som barn. De som förbrukats på sina jobb och inte hittar nya sätt att arbeta. Människor som längtat sig sönder och samman efter den varma platsen nära någon annan – en partner, en förälder, en vän – men avvisas.
Frånvaron av en egen plats är plågsam. Vi söker och söker.
När vi hittar vår plats, och det gör vi om och om igen, så känns det så underligt enkelt – trots att det var så svårt innan.
Kanske kan en säga att platsen egentligen finns inom oss. Eller att vi skapar den när vi får hyfsat rätt förutsättningar. Eller som Maya kommenterade på Facebook: den fanns överallt.
Min plats. Där jag är. Just nu.
Roligt att några ville vara med och bidra med tankar om min plats. Som ni vet vid det här laget gillar jag om du skriver några rader till svar, gör gärna det!
Njut av höstdagarnas färgprakt och klarhet!
