I somras hade jag avsatt en ledig dag för att skriva och jaga kantareller. Under frukosten bläddrade jag runt i flödena, mina vänners och nyhetsredaktionernas.
Aktivister manar till kamp mot att ännu en grupp unga afghaner ska tvångsutvisas. Trump “har inte ett rasistiskt ben i kroppen” men tycker att kvinnor i kongressen med annan hudfärg än han själv så snabbt som möjligt ska tillbaka “därifrån de kommer” (vilket är USA..). Vi måste hjälpas åt att rädda bina. En ung man död efter knivvåld. The Lancet skriver om att menskoppen kan förändra liv, den kostar motsvarande 12 tamponger, håller i tio år och gör att kvinnor och flickor kan gå till jobb och skola och slippa våld (!) på grund av sina blödningar.
När jag varit uppe ur sängen i 17 minuter är mina tankar redan i galopp. Man skulle kunna ordna en Mensfest och samla in pengar till flickor någonstans i världen. Borde jag åka ut till förvaret och med min kropp protestera mot en beslutskedja jag anser omänsklig? Hur ska det gå för humlorna? För världen?
I det läget känns det djupt egoistiskt att skriva och leta efter kantareller.
Så dyker det upp en annan röst i flödet, en person vi kan kalla andlig inspiratör som jag följer. Hon skriver vackert och insiktsfullt om att vara rädd om sina mjuka delar, det som är medkännande, kärlekstörstande, naivt.
Jag fullföljde min planerade dag av skrivande och kantarelljakt, jag gav mig själv det jag trodde att jag behövde. Det är inga lätta avväganden, men jag kan försöka göra ett medvetet val. Vad vill jag göra av min tid, mina resurser, min kraft? Vad behöver jag just nu – på riktigt? Kanske skulle jag må allra bäst av att faktiskt dra på mig oömma kläder och ställa mig i vägen för gränspolisens bilar utanför ett förvar – det kanske skulle fylla på min energi tusen gånger mer än ännu ett glas rosévin i paradisisk miljö? Eller behöver jag låta jorden snurra bäst den vill ett tag medan jag letar efter kantareller?
Hur jag än väljer tänker jag försöka göra det jag gör så helhjärtat som möjligt. Skriver jag så gör jag det med öppet hjärta. Går jag i skogen så uppfyller jag mig med det. Det vore synd att fördärva en skogstur med att hela tiden vara arg på Trump. Min ilska, mitt rättspatos, mitt dåliga samvete gör ingen nytta av sig självt, det är när jag omvandlar dem till någon sorts handling som de blir kraft. De är usla följeslagare på kantarellstigen.
Jag skriver vidare på min bok, Vi är inte på väg någonstans. Det började som ett dikt-och fotoprojekt, men har kommit att innehålla allt mer om vad som händer när man mediterar regelbundet. Det är spännande! Mitt i arbetet blir jag kontaktad av en gammal kompis från SVT-tiden, ingen av oss jobbar kvar och det tycker vi båda är väldigt skönt! Ett par minuter efter vårt samtal messar hon mig, hon har fått en tanke om att det ändå är slöseri att vi inte är kvar i nyhetsfabriken och kämpar på. Det är i grunden samma frågeställning, har jag rätt att göra det jag har lust med när världen ser ut som den gör?
Jag har tagit mig den rätten. Mitt hjärta vill leva lugnare, så jag jobbar mindre. Jag är en konfrontatorisk person, men jag är trött på det och väljer mjukhet när jag kan. Att skriva får mig att glöda, och jag vill vara i den energin.
Hur väljer du? Den här tiden på året betyder omstart för många av oss, sommarlättjan ska ge vika för rutiner och vi har ofta en intention med oss in i omställningen, något vi önskar. Är du medveten om vad du önskar? Vad gör du för andra, vad gör du för dig själv? Hur använder du din kraft och dina resurser? Vad tömmer dig och vad fyller på dig? Vad sägs om att ta med dig de här frågeställningarna och låta dem få ett par minuter av din uppmärksamhet de närmsta dagarna? Kanske blir tillvaron lite tydligare för dig. Kanske underlättar det för dig att göra det du gör mer helhjärtat.
Som vanligt avslutar jag med en liten rapport om vad som händer i Kärnkraften. Snart startar Kärleksfabriken, ett alkemistiskt experiment där vi genom meditation och goda samtal försöker omvandla allt till kärlek. Allt. Det sker i vårt hem på torsdagskvällar med start tredje oktober.
Vi kommer också att ge en kortare, gratis kurs om enneagrammet som hjälpmedel för personlig utveckling och förståelse av andra. Det blir troligen två eller tre helgeftermiddagar i oktober/november. Kursen är gratis för att vi behöver testa att undervisa i ämnet, det enda du “betalar” är att vi kommer be om gedigen feedback efteråt. Vi kommer inte sätta ihop och annonsera en färdig kurs, utan ni som är intresserade får kontakta oss så försöker vi sy ihop något tillsammans. Gör det nu om du är nyfiken!
Så, var rädda om er i omställningen till hösten! Avsätt lite tid till att kalibrera dig.
