Ni har säkert hört nyheten flimra förbi; ännu en ung man ihjälskjuten i vad som verkar vara en uppgörelse. Avrättad. Död. Den här gången visade det sig att jag visste vem killen var. Några dagar senare fick jag reda på att jag också känner till en av killarna som sitter häktad misstänkt för mordet. En supermysig kille, så lätt att tycka om.
Det här får hela mitt system att tvärnita. Hur är det möjligt?
En stund bläddrar mitt skälvande hjärta i en ömhetens bok med många sidor: en pojke som inte lever längre, med föräldrar, syskon, vänner. Unga män i arresten, misstänkta för mord. Vilken ångest, vilken tröstlöshet! Också de har sina familjer, sina kära. Och jag tänker på klienterna jag möter på behandlingshemmet, som berättar om förlust efter förlust. I deras värld är döden alltid nära: överdoser, våld, självmord. Till skillnad från mig har de lätt att identifiera sig med dramats huvudpersoner. Och deras empati med offret, de misstänkta förövarna och alla runt omkring är stark. Jag sitter en stund med mig själv. Det är uppenbart att jag inte är delaktig i det som har hänt, det är bortom min räckvidd och jag har ingen uppgift, inget utlopp för mina känslor. Det är bara jag, här i mitt eget trygga liv, men med hjärtat bräddfullt med känslor. För mig omvandlas de här ömma känslorna snabbt till en energi i kroppen – jag vill vara superman och rädda världen från allt ont. Helst vill jag bara kasta mig i bilen, köra till häktet, kliva in där lite lagom cowboybredbent och säga: ok, då tar jag över och fixar det här! Jag tar med mig grabben hem, ger honom lite varm choklad och säger till honom att det inte är någon fara.
Vilket inte är sant. Jag kan inte rädda honom.
Då drar istället min hjärna igång och försöker på tusen sätt göra historien hanterbar för mig; jag tänker på grupper som gör besök i fängelser, på att bli kontaktperson, på saker jag hört, på idéer som skulle kunna lindra. Det är en tsunami av teorier, och det är mitt systems sätt att bespara mig sorg, smärta, rädsla – mitt sätt att försöka fly undan det outhärdliga.
Men jag väljer att istället använda hjärtats intelligens. Vår förmåga att känna medkänsla och ömhet – mitt i allt, trots allt.
Det här har jag tränat på under kurser och utbildningar. Så jag sätter mig och tillåter mig att känna. Jag lägger fokus på hjärttrakten, och jag lägger också mina händer över hjärtat, känner värmen där. Observerar det som rör sig inom mig, utan att värdera eller förklara. I hjärtat finns det gott om utrymme, här kan avsky, kärlek, rädsla och massa andra känslor få plats – samtidigt.
Det finns en meditation med buddhistiskt ursprung som handlar om att förhålla sig till lidandet, det egna och andras. Då föreställer man sig att man andas in lidandet i sin egen kropp med varje andetag, och i varje utandning sänder man ut medkänsla i världen.
I några minuter andades jag in allt lidande som det här mordet har orsakat, och jag andades ut medkänsla med alla inblandade. Även mig själv.
Detta är hjärtats magi. Hjärtat verkar kunna tillåta allt, rymma allt. Hjärtat kan omvandla lidande till kärlek. Det ger mig hopp. Jag är tacksam för min starka tankeförmåga och min arbetsvillighet och kraft, men det är i hjärtat det vänder, där sker förvandlingen.
Tack för att du har läst! Som vanligt får du gärna kommentera det jag skrivit, vi kan fortsätta samtalet så.
Det blev ett tungt tema den här gången, och jag märker att jag har svårt att hitta en avslutande välgångshälsning som inte känns klämkäck. Men jag önskar dig det bästa möjliga, mitt i ditt liv så som det ser ut idag.
