Överlägg

Liten, sliten och rädd.

Klienten, en kille i 25-årsåldern, hade hållit sig ren ett bra tag men haft det kämpigt med suget. Där ute fanns sommarkvällarna, festerna, tjejerna, livet. Och drogerna. Han tog ett återfall och körde hårt några veckor. En morgon väckte en vänlig själ honom och frågade om han frös och behövde hjälp. Då låg han på en gräsplätt i Jakobsberg, men han själv hade ingen aning om var han befann sig. Eller var hans telefon, pass, bankkort, väska eller jacka var.
Det blev avgiftning och sen fick han en chans till, han fick komma tillbaka till behandlingshemmet. 
Härjad men överlycklig över att få komma tillbaka stod han i hallen med allt han hade kvar, lite snus och slantar i en plastpåse. En av terapeuterna gav honom en bamsekram, lyssnade på hans historia och frågade hur han ville ha det – var det det där livet han ville ha?

– Nej nej, det vill jag inte!
– Det är du som väljer! Du vet att vi står beredda att ta armkrok med dig i båda armarna och gå med dig! Vi är här! Men du måste gå först. Ok?
– Ja, jag vet.
– Men först måste du ta igen dig lite.
– Ja, säger klienten, jag är väldigt sliten.
– Vad sa du, liten eller sliten?
– Jag är både liten och sliten. Och fortfarande rädd, det var sjukt den här gången. Och jag skäms, jag har varit en riktig fästing, alla har fått ta min skit igen.

Jag var med där i hallen. Det var ett sådant tillfälle som får mig att vilja tro på mirakel. Inte ett mirakel där Gud plötsligt uppenbarar sig och fixar till allting, även om det vore praktiskt och för min del kunde få hända lite oftare. Nej, jag menar den mirakelkraft som ligger i att lova någon att gå armkrok tillsammans så länge det behövs. Det under som kan ske när någon är modig nog att säga “Jag är sliten, liten, rädd och jag skäms”. Jag tänker på mannen som inte passerade den utslagna knarkaren vid halv sju på morgonen, utan som väckte honom, hjälpte honom in i värmen och såg till att han fick ringa sin familj. En enkel, självklar, medmänsklig handling och inte mindre än ett mirakel i någon annans liv.

En av berättelserna ur Svetlana Aleksijevitjs bok om de kvinnliga soldaterna i sovjets armé har etsat sig fast för mig. De var utmattade och svultna och när de förflyttade sig marscherade de tre i bredd i armkrok, för då kunde den som gick i mitten sova. 
Jag kan inte föreställa mig den tröttheten. Men jag kan ta till mig bilden, och känna igen att ibland får vi stötta varandra så att den som är värst däran får vila en stund – även om vi måste fortsätta kämpa oss fram samtidigt. Sen byts vi av. Vi kanske inte förmår bära varandra, men vi kan säga som min kollega sa:
”Vi är beredda att ta armkrok med dig i båda armarna och gå med dig! Vi är här.”
Och när vi inser att vi är små, slitna och rädda – då klarar vi också av att ta emot hjälpen. Det är sådana mirakel jag tror på.

(Den här texten skrev jag för ett par år sedan när jag jobbade på behandlingshemmet Iris i Grillby.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *