Överlägg

När ett barn dör – att möta sin bottenrädsla

På olika vägar har jag fått ta emot en berättelse om ett barn som dog en måndag i september. Han var elva år, och hängde sig.
Det känns som om luften tar slut när jag får höra det. Kanske känner du som läser något liknande just nu. 
Ett barn. Som inte vill leva. Och jag undrar vilka bestialiska smärtor som plågade honom.
Senare fick jag veta att hans föräldrar var på ett möte med BUP och tiggde om hjälp när pojken dog.
Trots att jag aldrig har träffat barnet eller hans föräldrar och syskon, så öppnas dörren till mitt innersta rum när jag får höra vad som har hänt.

Jag tror att min andnöd beror på att livets hela skörhet blir synligt. Den där hårdsmälta insikten att det inte ges några garantier när det gäller det riktigt, riktigt värdefulla i livet. En instinktiv grundskräck kastar upp en arm från min botten och klämmer till om hjärtat. 
En del av mig vill smita till ilska och härja om underprioriterad psykiatri, populistiska politiker och en värld som är åt skogen. Det är mycket möjligt att det vore bra att härja om det, men det hjälper inte min inre darrande lilla Nasse. Det ges inga garantier.

Det krävs helt enkelt mod att leva och älska. Mod att vara närvarande och helhjärtad, trots allt. 
Mod går att öva på, som tur är för alla oss ängsliga stackare. Vi kan göra små modiga handlingar, varje dag, trots att vi egentligen inte törs.
Vi kan också odla medkänsla för alla som sörjer och lider, även för oss själva. Och paradoxalt nog visar forskningen att medkänsla leder till mer glädje. Vi blir inte tyngre av att engagera vår medkänsla med andra, vi blir lättare. För när vi ser andra och låter andra se oss skapar vi samhörighet, och det är det närmaste en garanti vi kan komma.

Jag avslutar med att uppmana dig att inte stanna i att vara rädd, var istället rädd om dig själv, om andra, om det som är viktigt på riktigt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *