Överlägg

Vad säger min inre kompass om att begrava barn levande?

När jag var 10-12 år kom det en gubbe och predikade i vår kyrka. Jag gissar att vår ordinarie pastor hade semester, och det här var någon sorts pensionerad predikant som fick rycka in i hans ställe. Han berättade en hårresande historia om martyrer under väckelserörelsens missionerande någonstans i Asien. Jag var för ung för att kunna sätta historien i sammanhang men jag skulle säga att den utspelade sig i närtid, någon gång framåt mitten på 1900-talet.

Han berättade att militären hade kommit och fört bort församlingen. Militärerna hade grävt en gigantisk grop i sanden och tvingat ner alla barn i den. Sen skottade de igen gropen och begravde barnen levande. De vuxna församlingsmedlemmarna skulle avsäga sig sin tro och istället svära trohet till kejsaren (eller vilken auktoritet det nu var) för att rädda sina barn. Men, berättade predikanten, de hade uthålligt sjungit lovsånger till vår Herre och inte vacklat i sin tro.

Den här historien har följt mig genom livet. Så klart är det fruktansvärt nog att vi barn skulle sitta och höra på de här dumheterna, men det som påverkade mig mest var att inte någon, inte en enda av de säkert 150 personer som var på gudstjänsten, reste sig och sa emot. Ingen sa: jag tror inte på en gud som vill att barn ska begravas levande för att han ska känna sig viktig. En kvinna, mina kompis mamma Mona, reste sig och gick ut, och jag har tolkat det som en tyst protest. Det inte bara hedrar henne, det har varit skönt för mig att någon reagerade.

Själv kände jag mig fullt förvissad om att mina föräldrar skulle ha fiskat upp mig ur gropen och sålt sin själ till kejsaren eller vem som nu ville ha den om vår kyrka utsatts för detta. Förmodligen hade jag även fått väldigt många syskon den dagen, säkert hade de försökt ta med sig så många barn som möjligt. Och jag känner inget agg mot gubben som berättade det här, tokstollar finns i alla möjliga sammanhang och det är inte så mycket att göra åt. Och själva historien vet jag ju inte om den är sann, så det är inte heller något jag jagar upp mig över. Men att ingen sa åt honom att vara tyst, att ingen tog barnens parti!

Förmodligen föreställde sig den här predikanten att han stärkte banden i vår kristenhet, vi skulle vara lojala med Gud och varandra även i de värsta tänkbara offer. För mig fick det direkt motsatt effekt. Jag kunde inte och kan fortfarande inte acceptera den mentalitet som ligger bakom församlingens tystnad. Det är inte möjligt för mig att tillhöra en grupp som är lojala på det sättet. Att vara lojal med idéer, tro och värderingar handlar för mig om att ha min ryggrad nära mitt eget hjärta, att filtrera allt genom kärleken. 

Jag har förstått att en del undrar var de har mig. Healing, vetenskapliga metoder för stressreducering och lite kristna referenser på det. Ja, det är lite blandat. När det gäller det kristna så är det mest ett arv. Och en hemvist. Det är ett språk som jag tar till ibland; nåd, själ och välsignelse har inga vettiga synonymer. I helgen ska jag titta på UG om Knutby, och jag bävar lite. För det onda som kan växa som en parasit på människors längtan efter det goda.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *