Överlägg

Om att få beröm

För några veckor sedan fick jag en hisnande och omfattande komplimang. Det var min tangokompis Ann som levererade den.
Jag tror att hon tänker på sig själv som en person som vågar säga vad hon tänker och tycker, vågar vara lite obekväm. (Om jag gissar rätt så är vi lite lika på det sättet..) Att “vara lite obekväm” kan handla om att oförskräckt tala om hur man tycker att ett problem borde lösas, att tala om vad man själv behöver och önskar sig, att fråga hur någon mår – på riktigt. Eller att ge en komplimang, och envist hålla fast vid sin berömmande åsikt tills personen i fråga tar till sig den.

Tänk att det kan vara så svårt att ta emot en komplimang! Det är lätt att fatta att andras förväntningar, idéer eller kritik kan få oss att känna oss sårbara och i behov av att försvara oss, men lägg lite uppmärksamhet på hur du själv och andra tar emot komplimanger ska du se att det verkar vara en hel del försvarsmekanismer igång då också. Min favoritmetod är att vända tillbaka komplimangen till givaren fort som ögat så jag slipper hantera ömtåligheten som ligger i att få beröm. Man kan så klart också ifrågasätta komplimangen, generalisera den, skoja bort den, förminska den osv osv

Tur för mig att Ann inte är en person som låter sig dribblas med. Och som sagt, hon räds inte att det blir lite obekvämt. Tycker hon att en person är fantastisk så säger hon det. Den personen blir kanske lite generad, men det kan inte hjälpas, sanningen måste fram! Med stadig ögonkontakt uppbackat med ett lika stadigt tag om mina överarmar berättade hon hur makalöst bra hon tyckte att jag och en annan tangovän Anna-Stina har genomfört ett uppdrag i föreningen. Pinsamt nog är det jag minns mest att hon någonstans mitt i den här harangen sa: “..och du var så vacker!” Kanske var det det jag mest av allt behövde höra eller det som var mest oväntat, det stickar i alla fall ut i minnet.

Anns komplimang landade i mig, och betydde mycket. Det berodde mer på hennes självklara rättframhet än på min förmåga att ta emot, hon gjorde jobbet. Men jag har reflekterat över det här förut och tränat på att säga ett enkelt “Tack” när jag får beröm, eventuellt följt av “vad glad jag blir att höra det, vad roligt att du tycker det, jag är också väldigt förtjust i den här klänningen, jag tycker om att göra det här” eller något annat som inte går emot de vänliga orden.

Vill du också pröva? Var observant på när du får komplimanger eller positiv feedback. Hur reagerar du, vad säger du, hur känns det? Kan du ta emot de vänliga orden och spara dem, hovra över dem när du behöver? Om det känns lite obekvämt, nästan lite farligt att få beröm så kan du till att börja med tala om för dig själv att det är många som känner så, det är en naturlig reaktion. Och sen kanske du kan försöka få tag på någon lite trådända i den där lite obekväma känslan och börja nysta lite. Vad är det värsta som kan hända om någon säger att du är bra, påläst, vacker, empatisk, välklädd, skicklig, rolig, sexig, stark, musikalisk, duktig, härlig, knivskarp, intressant, kreativ, viktig, snäll, ordningsam.. Vad skulle det kunna vara som gör det bekvämare att inte få beröm än att få det?

Några av er ruskar skeptiskt på huvudet nu, ni känner inte igen er alls. Så är det, en del är bra på att ta till sig positiv feedback, de har fått lära sig det eller har fallenhet för det. Men vi andra kan träna på det!
Och hör ni, ta och följ Anns exempel och ge komplimanger! Stå på er, om det behövs!

Som vanligt tycker jag att det är kul om du har några tankar efter att ha läst. Skriv det här nedanför!

Jag önskar er alla det bästa möjliga!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *