– De skickar mig till Haparanda.
Vår asylsökande inneboende kan inte bo kvar hos oss, eftersom vi håller på och skala ner, flytta till något mindre. Han gick till Migrationsverket och berättade att han blir hemlös, och de sa att han skulle komma tillbaka med sina väskor och få en biljett. Det går inte att boka i förväg eller få besked om vart man ska bo. Så vi åkte dit, tog en nummerlapp, väntade knappt två timmar, fick prata tre minuter med en handläggare och sen sätta oss och vänta igen. Jag hade en tid att passa och kunde inte stanna tills han fick sin biljett. Så han ringde och berättade: “De skickar mig till Haparanda. Det är långt.”
Det stämmer, det är långt. Nästan hundra mil. Nattåg till Luleå. (Han sov inte på tåget, han “åkte sådär, sådär, som en fisk”.) Buss i 30 mil. Taxi “ut i skogen” där boendet för 250 asylsökande ligger. Taxichauffören försökte med engelska, vår inneboende växlade till svenska. Men han förstod inte vad föraren sa.
– Jag måste fråga honom: vad pratar du för språk? Han sa svenska!? Jag förstår ingenting. Han pratar i halsen, som finska!
Lakan hade jag skickat med honom, men han trodde att det fanns täcke och kudde på plats. Det gjorde det inte. I receptionen sa de till honom att “prata med migrationsverket” nästa gång de kommer till boendet, om fem dagar.
Det finns andra afghaner där. Men de kunde ingen svenska. Vår inneboende vill inte prata farsi för han är rädd att glömma svenskan han lärt sig.
Det var en ganska liten och ynklig kille som ringde mig den där första dagen i Haparanda. Men tapper.
– Nej, det är inte dåligt! Men nytt, allting nytt. Många myggen. Men jag hoppas att det kommer bra!
Jag hoppas också “att det kommer bra”.
Den här killen har flyttat många, många gånger. Som papperslös afghan i Iran får man hanka sig fram. Och under de knappa tre år som han har bott i Sverige har han hunnit flytta fler gånger än de flesta svenskar jag känner.
Vad sker i en förflyttning? Det frågar jag mig själv i mina egna flyttbestyr. Jag sorterar och kasserar. Packar med ömhet. Tar avsked. Tar spjärn. Stänger. Och öppnar.
Jag tänker lämna vissa delar av mig här. Jag vet inte riktigt vad det gör med den person jag kommer att vara på nästa adress. Jag hoppas att “det kommer bra”.
Och jag hoppas att vår inneboende orkar några flyttar till, att han inte lämnar för mycket av sig själv på varje plats han måste flytta från.
Vi gör alla förflyttningar, på olika sätt. Tar steg in i något nytt, ofta ganska ovisst. Skitläskigt. Nödvändigt. Spännande. Normalt. Vi kan inte göra mycket annat än att ta våra steg, och hoppas att det kommer bra.
