Sklatch!!
Ett ägg faller ur kartongen när jag lyfter den ur cykelväskan.
– Åh nej!
Kartongen har gått sönder på ena kortsidan, och när jag öppnar den ser jag att sex ägg fattas. Fem ägg har alltså hamnat i cykelväskan under resan, bland de andra varorna, min plånbok och tröja.
Suck!
Försiktigt sticker jag ner handen i mörkret och förväntar mig en kladdig sörja, men får tag i ett helt ägg!
– Oj!
Jag stoppar ner handen igen, får upp en ost. Och sen ännu ett helt ägg. Det visar sig att alla fem äggen i cykelväskan är hela.
Har jag haft tur eller otur?
Visst är det ganska ofta så där att tur och otur hamnar lite i lager på lager, så att det inte går att säga riktigt säkert om det var mest tur eller mest otur. Optimister förväntas säga att det var tur att fem ägg höll, pessimister att det var otur att ett gick sönder. Men jag tänker att vi är optimister och pessimister i lite lager på lager också. En del dagar går det lätt att se saker från den ljusa sidan, andra dagar är det nästan omöjligt.
Den där jobbiga känslan av otur beror ofta på att vi snabbare än blixten hittar på en historia kring det som händer.
Sklatch!
– Åh nej! Så himla typiskt mig, jag är så klumpig, alltid ska alla mina ägg gå sönder. Nu måste jag städa, och det vet jag ju tar flera timmar så nu blir det jobbigt hela kvällen. Jag får aldrig en lugn stund. Det är så orättvist!
Inte undra på att jag kan bli sur över ett trasigt ägg om det bevisar att jag är klumpig, alltid tappar ägg, måste städa hela kvällen och är orättvist behandlad. Och när någon jobbig krok i hjärnan väl har slagit i mig den här historien kan jag inte längre se att det bara handlar om ett trasigt ägg på golvet. Tvärtom är risken att jag fortsätter nöta in den här beskrivningen som hjärnan levererade. Under de minuter det tar att torka upp berättar jag för mig själv hur oerhört jobbigt det är att städa hela kvällen, att det nu är bortom allt rimligt tvivel bevisat att jag är en klumpig åsna och att sånt här aldrig händer andra – bara stackars, stackars mig. Buhu, buhu.
Hoppas att du drar lite på smilbanden just nu. Det är rätt komiskt, när man tänker på det. Och de allra flesta känner väl igen sig, mer eller mindre.
Men i praktiken är det inte så kul. Särskilt inte om det gäller större grejer än ett ägg på hallgolvet. När man misslyckats på jobbet. Gjort sin partner besviken.Tappat tålamodet med någon som behövde en. Brutit sitt heliga löfte att aldrig mer …
Förmodligen är den här funktionen i vår hjärna till för att hålla oss på tårna så att vi undviker de stora katastroferna, se till att vi inte sklatchar hela vårt eller andras liv i golvet. Men det är så vansinnigt jobbigt att känna så där, det är nästan outhärdligt att stå ut med självkritiken och gnället inne i huvudet.
Men jag tror att det går att träna sin hjärna. Det går att öva upp medkänsla för sig själv och andra så att man kan prata något så när trevligt med sig själv när något går fel. Och när man börjat träna blir man nästan lite nöjd när ett ägg går sönder men resten håller, för då får man chansen att se verkligheten som den är. Tur i oturen. Eller lite otur i turen, kanske.
Och det är på tappade ägg och andra småsaker man ska träna, för att förhoppningsvis stå stadigt och se klart när man gör ett besvärligare misstag. Då kan man lägga sin energi på att lösa det på bästa sätt, utan att hamna i krig med sig själv.
