Jag sitter på altanen och tomglor.
Igår var det motigt. Jag fick inte ens hälften gjort av det jag hade planerat. Och det som faktiskt blev gjort blev halvdant. Nu är jag stressad men har ingen lust att sätta igång. För jag är ändå kass och det kommer säkert gå dåligt idag också.
Förresten behöver gräsmattan klippas. Grannen är redan igång. Duktig granne.
Jag byter position i stolen. Låren väller ut. Om jag bara hade snygga ben skulle jag aldrig må så här!
Jag känner mig nere. Jag känner mig usel som känner mig nere, vad sjutton har jag att klaga på? Snabbt scannar jag den senaste veckans samtal och hittar människor som har att hantera dödsfall, självmordsförsök, drogberoende, utvisningshot.. Jag känner mig jätteusel. Och ännu mera nere.
Minns plötsligt hur stressad jag blev när mina brillor var försvunna kvällen innan. Jag borde ju verkligen veta bättre! Om jag bara hade hållit mig lugn!
Om jag bara hade varit bättre? Arbetat hårdare? Aldrig gjorde några misstag? Varit fläckfri?
Javisst ja, det är inte så det funkar..
Så får jag ännu en gång ta några djupa andetag och försöka möta mig själv, precis som jag är just nu.
Med prestationsångest. Med rädsla för att inte duga. Med självömkan. Och med skamkänslor för min självömkan. Med en längtan efter att bli accepterad, innesluten och omtyckt – och en bråddjup rädsla för att inte bli det.
Sitta där i all min mänsklighet och andas några minuter.
Sen gör jag som jag lärt mig, jag jämför mig med andra på ett helt annat sätt:
Precis som alla människor känner jag mig osäker och otillräcklig ibland. Precis som andra misslyckas jag och blir besviken. Precis som andra tycker jag att livet är knöligt och orättvist ibland.
När vi är frustrerade och pressade är det lätt hänt att börja snegla på andra och jämföra sig med deras prestationer, utseende, humör eller framgångar/motgångar. Det brukar i allmänhet inte hjälpa. Tvärtom kan det dra igång raviner av självkritik, skam, orkeslöshet och hopplöshet. Om vi däremot ser på oss människor som ett kollektiv som delar erfarenheter, rädslor och längtan kan vi hitta en försonlig ton, både i dialog med oss själva och andra.
Det vore lögn att påstå att jag genast blev på strålande humör av att tänka så här. Men jag kände mig inte lika eländig, och mindre ensam och knäpp. Jag klippte halva gräsmattan och gick in och skrev.
Det är naturligt att drabbas av negativa tankar, som självkritik eller fokus på problem eller hot. Hjärnan gör så för att hjälpa oss på traven, se till att vi står väl rustade. Tyvärr går vi ofta på finten och känner oss onödigt dåliga. Då kan det hjälpa att göra en schysst jämförelse med andra, att påminna sig själv om att vi delar den här mänskliga erfarenheten. Jag är inte ensam. Vi är människor, vi är inte perfekta – men vi kan vara fantastiska ändå!
Var människor tillsammans, dela med varandra. Ta vara på de chanser som sommar, semester, tid och möten ger!
