Ibland låter det i “samhällspratet” som om tro är något barnsligt som vi borde ha vuxit ifrån. Vi borde veta bättre. Som om att tro är samma sak som att fortsätta dra sjuka spädbarn genom spruckna träd istället för att ta dem till doktorn. Trots flera hundra år av samexisterande vetenskap och religion har vi svårt att förhålla oss till dem.
Det har blivit tydligt under pandemin. Det har dykt upp en del förståsigpåare som uppenbart inte utgår från fakta eller vetenskap, och reaktionerna mot dem är givetvis starka.
Själv skrattar jag högt åt en kvinna som på ett youtubeklipp ingående beskriver hur chipen som sprutas in med vaccinet kommer att vandra mellan våra chakran och göra oss till robotar, styrda av närmsta 5G-mast. Men när jag ser SVTs dokumentär om vaccinmotståndarna skrattar jag inte längre. Hos dem har själva skepsisen upphöjts till tro, en religion som går ut på att misstro forskare, läkemedelsbolag, auktoriteter, media, politiker, sjukvården, eliten… De ser istället sanningen i varje människas berättelse.
Det finns en moralisk resning i att lyssna på människor i utsatta situationer och våga stå upp mot auktoriteter, och jag tror säkert att de flesta inom rörelsen är genuina. De tror verkligen på detta och de förkastar kategoriskt det andra säger sig veta.
Det här får mig att känna mig som ett barn som klamrar sig fast i baljan för att inte åka ut med badvattnet. Så klart ska vi syna ovetenskapliga, farliga förståsigpåare, men kan vi göra det utan att fastna i den svartvita bilden av goda, förnuftiga, icke-troende människor å ena sidan och totalt hopplösa galenpannor å andra? För visst finns det plats för sådana som mig? Jag är ganska smart och påläst (och kommer vaccinera mig så fort tillfälle ges), men jag lever enligt övertygelsen att jag behöver en andlig dimension i tillvaron för att livet ska kännas meningsfullt. Och man behöver inte vara tossig för att tycka det.
WHO använder en väldigt bred definition på hälsa, att det inte bara är frånvaro av sjukdom som vi kanske är mer vana att tänka. WHO menar istället att hälsa är ett tillstånd av välbefinnande, och att det bygger på olika faktorer som god sjukvård, kunskap och egenvård, ekonomisk trygghet och den frihet som de mänskliga rättigheterna ger. Även om jag har lunginflammation kan jag uppleva ett välbefinnande i att jag får den vård jag behöver till en kostnad jag klarar av att betala. Kanske min känsla av välbefinnande påverkas mer av att jag obehindrad får uttrycka min sexuella läggning och mina idéer än av hur ont min artros gör?
WHO har också med en andlig aspekt på hälsa som kan vara lite främmande för oss sekulariserade svenskar. Religionsfriheten som en mänsklig rättighet har de flesta jag känner lätt att ta till sig, men att goda möjligheter att utöva och uttrycka andlighet skulle vara en hälsofaktor är kanske lite mer svårsmält. Särskilt när vi har grupper som av hälso- moraliska och religiösa skäl förkastar vetenskapligt beprövade metoder för god hälsa.
Jag vill uppmana dig, var du än befinner dig på den här kartan av tro och vetande, av skepsis och tilltro, att försöka hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Vi har inget annat val än att försöka orientera så gott vi kan i en svår situation där vi är smärtsamt medvetna om hur mycket det är vi inte vet. Vi får använda kunskap, nyfikenhet, kritiskt tänkande och förtroende efter bästa förmåga.
För egen del finner jag lite lugn i att det finns mysterier, både av slaget “sådant vi inte förstått ännu” och “sådant som inte låter sig förstås”.
