Jag var lite sen, inte så att det gjorde nåt egentligen men det var ändå irriterande. Onödigt. I porten gick min axelremsväska sönder, jag blev tvungen att gå tillbaka in i lägenheten och hitta något annat att lägga mina grejer i. Jag hoppade in i bilen, drog igång vägbeskrivningen och kom ihåg att det är något krångel med mobilen och bilens avancerade kommunikationssystem som jag inte begriper men som innebär att GPSen inte fungerar. Slog igång bilens system, inställt på radio och P1, och hamnade mitt i en gudstjänst. Försökte, samtidigt som jag körde, sätta på och av mobil och system i olika kombinationer som skulle kunna få vägbeskrivningen. Utan resultat, så klart. Ur högtalarna kommer istället en för stunden irriterande barnkör. De sjöng trosvisst om härliga sommardagar och refrängen avslutas med orden: jag önskar inget mer, än det jag just nu ser.
Jag önskar inget mer, än det jag just nu ser.
Jag skrattar till där jag sitter. Jag önskar inget mer. Än att vara sen, ha en trasig väska och ojämnt smart teknik.
Än att vara på väg till en trevlig fikastund med min mamma och syster. Än att se tistel och renfana i diket och en vråk som smyger över sädesfälten. Än att leva, liksom.
Jag lägger en hel del tid och kraft på att lära mig mer om hur jag och andra fungerar, och att träna på saker som gynnar mig (och försöka inspirera andra att också göra det). Ibland är det motigt för att det inte verkar funka – jag blir fortfarande helt obuddhistiskt frustrerad på vardagliga motgångar. Men det går numera mycket snabbare att byta spår. Utan träning skulle jag kanske ha fastnat i frustrationen en lång stund, barnkören hade bara gjort allt värre och jag hade missat renfanan och vråken. Jag blir också bättre på att se med viss ömhet på det här draget hos mig, att jag så snabbt blir frustrerad om jag hindras i min framfart. Så himla typiskt mig och mitt nervsystem! Så typiskt mänskligt att ha sådana där svaga punkter. Men också så typiskt mänskligt att fika med systrar och njuta av bilresan genom sommarlandskapet.
Jag önskar inget mer än det jag just nu ser.
