Överlägg

Ta det inte så personligt!

Ta det inte personligt!
Hur ska jag då ta det, opersonligt? Som om jag inte var en person med önskningar och rädslor, erfarenheter och förhoppningar? Är det ens möjligt?

För en tid sedan hade jag en liten dipp, jag fick tråkiga besked och kände mig deppig av allt som coronan ställer till med. Till råga på det hamnade jag i en het situation på jobbet och fick, minst sagt, mina fiskar varma. Och ja, jag tog det personligt och blev ledsen, jag kände mig oduglig, förfördelad, utsatt, otillräcklig, orkeslös, hopplös, meningslös. 

Det var alltså en hel del jag kände, och fort gick det. Som att oväntat få en spann vatten hällt över sig. 
Efter en stund minskade känslorna i intensitet och det gick att koppla på tankeverksamheten och kolla vad som hänt. 
Jag jobbar med människor som inte mår bra och då kan det bli lite högt tonläge ibland, det är förväntat och naturligt. Tyvärr krockar det med min önskan om att vara perfekt och älskad av alla. Så klart vet jag att jag inte är ens i närheten av perfekt och aldrig kommer att bli älskad av alla, men det är ändå skärrande att få det kastat i ansiktet. Min yrkesroll borde ha skyddad mig, men jag är inte så erfaren och den mycket personligt hållna kritiken gick rakt in. Aajajaj! 

När det väl blivit en reva i mig passade ett gäng smådemoner på att kila in och härja. Det är de som berättar för mig att jag är oduglig, inte kommer att lyckas med något över huvud taget, förmodligen kommer att bli övergiven och att det är lika bra att ge upp på direkten.
När jag väl ser vad som händer kan jag luttrat hälsa på smådemonerna och be dem gå igen. Reflektionen hjälper mig att se att allt inte handlar om mig, att ting sker som jag inte kan styra över, att en dålig dag inte är ett kvitto på hela min existens. Att inte ta det personligt, alltså. 

Efter det kunde jag åka till jobbet och känna mig trygg och tillräckligt bra. Jag kunde mobilisera lite tacksamhet över det jag har i mitt liv. Jag kunde påminna mig om vad som är viktigt och gör livet meningsfullt för mig. 
Det skulle man också kunna kalla “att ta det personligt”, för det kommer från vem jag är som människa och vad jag önskar och behöver. Och det är personligt på riktigt, inte bara mina instinktiva reaktioner på andra. 
Precis i det ögonblick när vattenspannen hälls över mig kan jag inte sortera, jag behöver lite tid och avskildhet för att kunna göra det. Men ju fler gånger jag gör det jobbet, desto snabbare och lättare går det, och det kommer att påverka hur lång tid jag får tillbringa med smådemonerna innan jag ser vad som händer. Det är därför jag tror att det är lika nyttigt att träna sin förmåga att reflektera som att träna sina muskler.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *