“På mitt modersmål xhosa ber man om förlåtelse genom att säga “Ndicel uxolo”
(Jag ber om fred).”
Så skriver Desmond Tutu i sin och Mpho Tutus bok Förlåtelse, och redan där ringar han in hur förlåtelse kan fungera. Som ett sätt att skapa fred. Trots allt. Inom sig och mellan människor. För att bygga ett tillitsfullt samhälle.
Jag kan varmt rekommendera boken, inte minst för att de resolut slår fast vad förlåtelse inte är. När jag gick i skolan kunde lärare tvinga elever som bråkat att ta varandra i hand och säga “förlåt” och sen slog läraren fast att att allt hade blivit bra och glömt, och nu kunde vi fortsätta som om ingenting hänt. Jag tycker att den typen av sken-förlåtelse är värre än att fortsätta bråka.
Far och dotter Tutu visar istället på en metod för förlåtelseprocessen som i grunden bygger på att sanningen kan befria. De delar upp förlåtelsen i fyra stadier, att berätta om händelsen/oförätten, sätta ord på sitt lidande, att ge förlåtelse och till sist att förnya eller släppa taget om relationen där oförrätten skett. De vägleder igenom de här faserna (som man kan gå lite fram och tillbaka i, tills arbetet är klart) och trycker på att man förlåter för att första hand befria sig själv.
Om vi tror att förlåtelse innebär att inte längre känna sorg, vrede, skam eller andra svåra känslor, att vi ska kunna glömma våra erfarenheter eller stå ut med att andra behandlar oss illa – då blir det svårt att förlåta. Som jag uppfattar deras syn på förlåtelse så är det helt enkelt att efter bästa förmåga välja försoning istället för hämnd, att försöka läka en uppkommen skada istället för att skapa ännu mer smärta. Jag tror att jag själv har föreställt mig förlåtelse som ett suddgummi som raderar det onda, men att jag nu snarare ser det som en penna för att skriva vidare på historien. Tack vare bland andra far och dotter Tutu har jag fått en bättre förståelse för förlåtelse än vad jag lärde mig av lärarnas påtvingade ursäkter.
På annandagen dog Desmond Tutu efter ett långt liv i tjänst för kärlek och försoning. Jag kände för att hedra honom och hans arbete på något sätt, så jag la ut en dikt från i våras på Facebook.
Den dikten har kommit till som det mesta jag skriver, när något skvalpat omkring i mina tankar ett tag vill det gärna komma ut som text. För det mesta skriver jag ganska snabbt i första försöket, och sen får texten ligga till sig. När jag återkommer till en text vet jag oftast direkt om jag tycker att den är värd att jobba vidare med eller inte. Sen knådar jag på, vrider och vänder, stryker och filar. Ibland måste den få jäsa en andra gång. Och en tredje, fjärde, femte.. Kanske finns det bara kvar några enstaka ord från det första jag skrev när jag hållit på ett tag. Eller så blir det ingenting alls.. Nu har jag knådat min Tutu-text ett par varv sedan jul, kanske kommer jag tillbaka en eller ett par vändor till. Så här är den nu:
Tack Tutu
När allt gått sönder
talar du kärlek,
sår trosvisst i tundran
med knäppta händer,
modig nog att darra
med den rädda
Du öppnar dörrarna
för sanningen
hon bär försoning
till dina rum
I allt lyser din glädje
Med dig vågar vi gå
in i mörkret, ner i smärtan
Din glädje räddar oss
Vi tackar för dina gåvor
sanning, kärlek, mod och glädje
vi är dem med dig
vi bär dem efter dig
Jag hoppas att det kommer nya profeter som Tutu, som inspirerar till försoning, till att se det mänskliga i sig själv och andra och välja kärlek om och om igen. Just nu uppfyller jag mig med tacksamhet för Tutu och hans enastående arbete.
