“Konstigaste och mäktigaste natten. Åkte in till akuten med dottern för magknip, kom hem som mormor till världens sötaste pyre. Verkligheten överträffar dikten.”
Så skrev min vän och tidigare kollega Pernilla på Facebook för några dagar sedan, och hon la upp en bild på sig själv med underverket i famnen.
Historien tog mig; vilken natt, vilken vändning i livet!
Pernilla är en sån där person som alltid landar på fötterna. Ni vet, en del verkar kunna åka en rejäl vända i livscentrifugen, kliva ut, skaka på sig, svära till, gapskratta eller gråta en skvätt och sen.. bara fortsätta! Jag beundrar det, och avundas det. Jag tror att det till stor del handlar om att låta saker vara som de är, ta emot livet som det kommer utan att försöka pressa in det i sina egna föreställningar eller förväntningar. Så mitt i den “konstigaste och märkligaste natten” så kan Pernilla switcha om till mormorslycka, blixtsnabbt och tveklöst.
Det är väl plättlätt att ta emot livet som det är när det kommer med det underbarast tänkbara mirakel till en. Ja, så klart är det lättare att ta emot något underbart än något hemskt, men jag är ganska säker på att förmågan att se att livet är som det är hjälper både i med- och motgång. Acceptans är ett något söndertuggat uttryck i självhjälpssvängen men en grundbult för att kunna leva på bästa möjliga sätt i det som är just nu. Våra föreställningar, planer och önskningar riskerar att minska vår mottaglighet för glädje när den dyker upp oväntat, men tyvärr hjälper de inte mot de besvikelser vi alla drabbas av, stora som små.
Jag fyller mig med tacksamhet över Pernilla, hennes dotter och deras lilla pyre, och tänker att jag vill vara öppen för det som kommer till mig idag.
I skrivandets stund är det solsken och det ser ut att bli ännu en mirakelsommardag. Jag ska umgås med min trädgård och glädja mig åt de två klienter som just har avslutat sina samtalsserier och säger att de känner sig lugnare, gladare och modigare än på länge. Verktygen fungerar, det går att vända stresspiralen!
Tack för att du har läst! Vill du läsa mer om Pernillas historia så finns den på hennes blogg http://gillback.com/
