Den här bilden tog min kompis Hanna en glad, solig och blåsig dag i maj. Den flimrade förbi på min skärm häromdagen och jag tyckte att det var så skönt att se mig själv gapskratta! Jag la till den som profilbild på Facebook för att påminna mig om mig själv när jag skrattar.
När jag sitter ensam och allvarsam vid datorn timme efter timme känns gapskrattet nästan overkligt. Syftet med mitt skrivande och mina kurser är att öppna för ljus, men jag kan inte göra det utan att gå in i mitt mörker. I mina egna erfarenheter av motgångar, rädsla, förlust, smärta, ilska, vilsenhet hämtar jag mitt material. Häromdagen skrev jag om när vi begravde min pappa och hur viktig den dagen blev för en av mina söner. Tårarna och snoret rann när jag skrev. Efteråt var jag tung och trött. Då är det skönt att bli påmind om att jag också en människa som gapskrattar. Allt detta ryms i mig.
Jag tror på att försöka röja väg in i alla våra känslor, och aktivt trampa upp stigar till det vi behöver. Vi kan träna upp tacksamhet. Det betyder inte att vi kommer att vara tacksamma hela tiden, men det blir lättare att mobilisera tacksamhet när något i vår omgivning får oss att uppleva brist. Om vi tränar på medkänsla i ordnade former, så kanske vi kan få tag i den även när det stormar i skam och ilska. På samma sätt kan vi snitsla banor in i frid, samhörighet, kraftfullhet, tålamod och annat som gynnar oss. Och alla andra också, för den delen.
Ni som har träffat mig kanske tycker att jag fuskar lite nu. Det är väl ingen match för en person som mig att hålla gapskrattet tillgängligt. Nä, jag är en skrattande person, det ligger för mig, och jag är nog en skrattande poet och skrattande healer också, mitt i mötet med det svåra. Men det är faktiskt en del av tricket, att börja med det känns överkomligt. Om du vill pröva att påminna om eller förstärka något hos dig själv föreslår jag att du gör likadant, ta något som inte känns alltför svårt.
