Min goda vän Anna-Stina har under sensommaren gett mig små inblickar i bygget av en ny silo hemma på gården hos henne och Örjan. Det har strulat och Örjan har varit tvungen att skicka efter fler delar, typ sådana som passar, från siloföretaget. För ett tag sen fick Örjan mess om att han hade fått ytterligare ett paket, men han hade inte beställt något mer. Det visade sig vara en pärm med manualen för montering av silon..
Jag skrattade rakt ut när jag hörde det. Det är så dumt! De har byggt på den här silon i veckor. Jag undrar hur situationen på företaget såg ut, jag ser framför mig en stressad säljartyp som upptäcker att det finns en manual för grejerna han kränger och tänker: “Jag slänger iväg en sån till dem, som en liten bonus.”
Men visst är det ofta så, bildligt talat, att man står med massa delar och försöker få ihop det och kanske måste man böja nåt rör eller fila av ett eller annat hörn för att få till det, sen kommer manualen och man kan se hur man borde ha gjort.
De riktigt spännande grejerna saknar manual, det är bara att börja, hoppas på det bästa och vara uppfinningsrik när det behövs. Det är fascinerande hur modiga människor är, de ger sig i kast med alla möjliga projekt som man inte har en aning om hur de ska sluta. Folk reser till nya ställen, infinner sig varje dag på arbetsplatser där nästan vad som helst kan hända, skaffar barn, sittstrejkar utanför Riksdagen och en massa andra saker vars konsekvenser är svåra eller omöjliga att överblicka. Utan manual. Vi verkar ha det i oss, att vilja gå utanför det redan kända.
I förra brevet skrev jag om att jag har dagar när jag ifrågasätter om jag får larva omkring på det här sättet och skriva och fundera och gå i skogen, om jag inte borde skärpa mig och göra mer nytta. Jag kan erkänna att jag också grunnar över om jag blivit alldeles stollig som lägger så mycket energi på dikter och olönsamma projekt. Tyvärr har inte manualen dykt upp ännu, så jag vet inte om jag böjer rören rätt i livet, jag får helt enkelt fortsätta att försöka.
För mig har det alltid varit viktigt med stillhet och avskildhet, som att gå skogspromenader, meditera eller skriva, för att orka med det här manuallösa strävandet och fixandet i livet. Då kan jag hitta ett lugn och en känsla av att veta, trots att jag egentligen inte alls kan förutse eller kontrollera vad som händer. Nu hoppas jag att Kärleksfabriken ska bli en sådan möjlighet för kalibrering, vila och kraftsamling. Lars och jag kör igång på torsdag, och alla är välkomna! Du behöver inte ha någon förkunskap om meditation. Kom klockan sex om du vill ha soppa, en halvtimme senare om du vill komma direkt till meditationen. Första soppan ut är tomatsoppa.
