Kanske tror en del av er att jag är en lugn och avspänd ordning, förutbestämd att sitta under en korkek och meditera och klura på någon liten dikt.
Så är det inte. Jag är rastlös, jag övertänker och jag blir frustrerad 100 gånger om dagen. Jag har lärt mig metoder för stillhet av nödvändighet.
Nu tänker jag ännu en gång skriva om något som förmodligen de flesta av er är bättre på än vad jag är. (För övrigt tror jag att det är ganska utbrett att man vill dela med sig av sånt man själv lärt sig med möda, eller annorlunda uttryck: sånt man egentligen inte är så bra på. Men det kan vi ta en annan gång.)
Det är vägen som är målet.
NEJ, säger mitt nervsystem tydligt inom mig. Vägen är vägen och målet är målet. Så länge man inte uppnått målet är man fortfarande på väg och måste kavla upp armarna och skotta på allt man orkar för att ta sig till målet. Vara nöjd? Här och nu, med det här? Skulle inte tro det, om jag tänker att jag är på väg någon annanstans.
Är man som jag, mentalt på språng in i framtiden, så har man ofta problem med frustration. Man blir liksom högkänslig för hinder, även om man fattar att de är överkomliga och oundvikliga. Driften att komma framåt är så stark. Jag kan bli fly förbannad och känna mig personligt kränkt om jag inte kan fortsätta dit jag vill, genast och i full fart. Det kan vara att jag måste skrapa rutorna innan jag kan köra iväg, lyssna på någon som förklarar omständligt trots att jag har förstått för en evighet sedan (evighet är lika med 4 sekunder i det här sammanhanget) eller inte får upp plastförpackningen kring glödlampan på första försöket (3 sekunder).
Förutom att jag har en del metoder för att lugna ner min egen hastighet, som meditation och reiki, så är mitt främsta vapen mot stress-frustration sinnlighet. Jag måste liksom tejpa fast mig i det som är just nu, för att inte missa det helt i min starka framåtrörelse. Och det gör jag genom att hålla sinnena öppna. Anmärkningsvärt ofta är nuet fantastiskt om man bara hinner upptäcka det, eller åtminstone intressant. Vägen, alltså.
Ibland är det inte helt trevligt att vara uppmärksam i stunden. Igår åt jag stekt fläsk med löksås. Runt mig fylldes lunchrummet med förtjusta utrop om hur fantastiskt gott det var, och jag fick än en gång möjlighet att verkligen smaka på stekt fläsk. Och konstatera att jag inte gillar det något vidare. Men det är liksom ändå härligt att uppleva sitt fläsk ordentligt!
När jag tar mig an fläsket med lite mindfulness så bromsar tiden in – magiskt nog. Det känns inte så bråttom längre. Eftersom jag älskar mat så fungerar måltider som fartkameror för mig, de får mig att sakta ner en smula.
Andra saker jag gör är att alltid känna efter ordentligt vad det är för väder, även när det regnar, blåser och är allmänt tjurigt ute. Jag tar också kamera-promenader, där jag letar efter motiv längs vägen för att inte råka hets-tänka så att jag inte märker att jag är ute och går.
Vad gör du för att fästa dig i nuet? Och skulle du behöva göra det idag?
