För drygt 30 år sedan fick jag ett vykort föreställande en mycket muskulös och mycket sparsamt påklädd man, utstyrd som en krigare från antika Grekland. Hälsningen löd: Seger och ära åt Sigrid! Det var en god väns sätt att gratulera mig för att jag hade kommit in på journalistlinjen.
I höstas uppmanade en annan vän mig att fokusera på segrarna i livet. Det visade sig vara svårt och det fick mig att fundera över hur jag ser på segrare. Jag tror att vi oftast tänker på en person som mannen på vykortet: stark, stolt, dekorerad och blänkande. I verkliga livet är nog segrare oftast trötta, nötta, skitiga, utvakade, sårade, hungriga.
Det är tveksamt om jag känner igen en segrare när jag ser en. Gör du? Och klarar vi att sortera segrar och nederlag i våra egna liv?
Det är lätt att dra sig till minnes situationer som först sett ut som ett nederlag, men som visat sig innebära framgång. Och tvärtom.. Och jag vet att vi är många som gått igenom perioder av kamp, smärta, umbäranden och förluster – och sen stått där med en tunn och skröplig seger som inte alls sett ut som vi föreställer oss segern. Det ser bara ut som om vi äntligen fått det nödvändiga jobbet gjort. Eller att det dök upp en utväg. Att krisen har bedarrat. Eller att en faktiskt överlevt.
Kanske är inte seger det bästa ordet för den kvalité jag försöker beskriva, kanske vore framgång ett bättre uttryck. Men nu väljer jag ändå ordet seger för att pumpa upp det lite, föra tanken till den berusande känslan av att stå på prispallen.
Och så här i början av året vill jag skicka en hälsning: Seger och ära åt dig! Det finns segrar i ditt liv, små och stora, det är jag övertygad om. Du kanske inte är så muskulös och blank, inte heller brinnande stolt över kampen du genomfört. Men du är här! Du har klarat dig hit!
Ta och snegla lite bakåt i tiden och se om du kan få syn på dina segrar, och ge dig själv erkännande för dem!
Min äldsta son lärde sig gå när han var ganska precis ett år. Han hade inte varit särskilt intresserad av att försöka innan, men så en dag gick han rakt igenom rummet. Han stannade upp och vände sig mot mig med en förvånad min. Och så sken han upp och klappade händerna, gav sig själv en applåd!
Det är den applåden jag menar! Vi behöver stanna upp ibland, konstatera att en har gått en bit – och fortfarande står upp! – och ge sig en applåd för det.
Var rädd om dig, och var stolt över dig!
