Det kom en hel del reaktioner på mitt förra brev. Många kände igen sig och gav tillbaka något om hur det kan vara för dem – tack för det! Andra ville peppa mig, uppmuntra mig i min frustration och min självkritik. Tack!
Min frustration på altanen var inte någon stor händelse, snarare tvärtom. Det där händer oss hela tiden, utan att vi ens märker det! Det enda vi märker är att vi är på dåligt humör, eller känner någon form av motstånd. I sällsynta fall har vi tid att stanna upp och reflektera. Och ännu mer sällan gör vi faktiskt det – möter oss själva och ställer frågan: vad händer i mig nu?
När vi stannar upp och demaskerar krypet inom oss kan vi faktiskt må ännu sämre. Tyvärr, för då får vi anledning att bara köra på utan att kolla läget med oss själva. Men om vi envisas med att vara nyfikna på våra reaktioner kan vi bli bättre på att “prata med oss själva”. Precis som i alla relationer bygger vi upp förtroende till oss själva, till vår förmåga och vilja att ge oss själva det bästa möjliga just nu.
Jag tror stenhårt på att vi behöver andra för att möta oss själva på ett bra sätt. Det är grunden för det jag håller på med, i enskilda samtal och i kurser.
