(Utdrag ut Vi är inte på väg någonstans.)
Det händer ibland att någon påstår att jag har gröna fingrar. Eftersom jag vet hur många växter som dött i min vård och hur ofta det uppstått helt tomma partier i grönsakslandet har jag lite svårt att hålla med om det. Men det är sant att jag har några ganska maffiga krukväxter hemma. Men gröna fingrar? Det är ju bara att ge dem en rejäl kruka och vänta, så blir de stora. Det är den där rejäla krukan som gör jobbet.
Jag har använt mig av reiki healing i nästan 20 år, men jag har fortfarande svårt att tro på det. Alltså, jag märker att det funkar, men hur sjutton går det till?
Det blir lite rimligare för mig om jag tänker: “Det vi lägger uppmärksamhet på förstärker vi.” Det går att byta ut ordet uppmärksamhet mot till exempel energi eller engagemang. Då blir det mindre konstigt att det funkar. Det känns rimligt att det jag fokuserar på och uppehåller mig vid att bli starkare för mig. Jag kan begränsa eller förstärka olika aspekter i livet beroende på hur stor “kruka” jag ger dem.
Det kan också vara en lite läskig tanke. Det finns en hel del i mitt liv som jag inte vill kännas vid att jag har förstärkt med min uppmärksamhet och kraft. Det känns bekvämare att tänka att jag helt enkelt varit offer för omständigheterna. Eller att det är någon sorts naturlag att känna och agera som jag har gjort i varje givet tillfälle. Men riktigt så enkelt tror jag inte att det är.
Det går att styra om energi från något man inte vill ha till något annat som kommer att gynna en bättre. Vi kan exemplifiera med en person som är lite känslig för att bli åsidosatt. (Alltså, det är en kompis, någon jag känner..) Den här personen har varit i en kort ordväxling och känt sig avvisad. (Vidrigt! Eller alltså, min kompis tycker att det är vidrigt.) Då kan den där lilla ordväxlingen ligga och skvalpa i bakhuvudet i dagar, och fyllas på med saker som egentligen inte sades (men min kompis är säker på att det var så den andra personen menade) så att det till sist blir ett stort drama om att bli övergiven. Om min kompis vore lite mer grundad och i kontakt med sig själv skulle det kanske slå till en broms. Vänta nu, vad håller jag på med? Det var ju bara några förflugna ord. Vill jag göra en så här stor sak av det?
Det är så klart jag själv som är den lättsårade kompisen. Och det kan jag kanske inte göra så mycket åt, jag är väl lite känslig. Men när jag märker att jag förstärker upplevelsen av att bli avvisad kan jag försöka vrida mitt fokus. Jag kan försöka känna mig trygg, så trygg som möjligt just nu. Jag kan hovra över den trygghet jag lyckas skrapa ihop, och låta den svälla. Jag kan påminna mig om att jag bara kan vara den jag är, att jag inte kan styra över hur andra ska se på mig. Jag kan välja att känna medkänsla med mig själv och med den andra personen.
Jag kommer troligen få leva med att jag har den här typen av rädslor för att bli avvisad, övergiven eller att inte duga. Men jag behöver inte göda de rädslorna. Istället planterar jag min trygghet i en stor kruka, och min visshet att jag duger, precis som alla andra också duger. Med tiden kommer det jag planterat i stora krukor att växa. Tyvärr har jag inte lyckats sluta älta, oroa mig eller elda under konflikter, men på något plan är jag ändå medveten om att det negativa sväller när jag ägnar mig åt det. Det gör det lite lättare att stämma av min upplevelse mot verkligheten och få syn på när jag har råkat förstorat något med mitt engagemang eller min uppmärksamhet. Då kan jag också ta aktiva beslut om var jag vill ha min energi och min uppmärksamhet.
Det är helande att ta med sig frasen det jag lägger min uppmärksamhet på förstärks i vardagen, men det kan vara bra att börja bekanta sig med den i reflektion och meditation. Idag får du två dikter att ta med dig in i din stillhet eller använda när du leder någon grupp. Resa 2 är från Vi är inte på väg någonstans.
