Ni har säkert hört talas om pennan mellan tänderna. Den som ska få vårt ansikte att göra en leende min – och att det skulle kunna få oss att känna oss gladare på riktigt. Det funkar, vetenskapligt bevisat. Men det funkar bara om vi redan är lite smånöjda, inte om vi är deppiga eller ilskna.
Forskarna vet inte riktigt hur det går till, bara att amygdala och andra känlsokrumelurer i hjärnan svarar på vårt fysiska uttryck för glädje – och gör mer glädje. Facial feedback kallas fenomenet, ser vi sura ut blir vi dystrare, ler vi blir vi muntrare och friskare. (Och det är alltså vetenskapligt bevisat, sant. Jag skulle ändå vara försiktig med att uppmana någon som behöver mer glädje i livet att hissa upp mungiporna, med eller utan penna, det kan nog uppfattas som både urkorkat och kränkande.)
I reikins principer finns en uppmaning att välja leendet, att ha det som disciplin. Idag ler jag mot den jag möter. Jag har haft problem med den principen, motsägelsefullt nog för att jag långa perioder i mitt liv har haft så nära till leende. Ler gör man ju bara! Om man inte är aktivt oglad – och då ska man väl inte hålla på och flina!? Att gå igenom perioder av lägre livsglädje har fått mig att förstå vikten av att välja leendet, om och när det är möjligt. För när vi ler mot någon annan händer det grejer! Den till synes lilla och självklara handlingen kan skapa stor islossning i vårt inre. Jag är inte ensam! Någon ser mig, och jag ser henne! Vi ler, och världen blir i samma ögonblick lite bättre!
Och så kvicknar amygdala till: Aha, är vi glada helt plötsligt! Ja, då behövs lite andra signalsubstanser – nu kör vi!
Häromdagen promenerade jag förbi en pappa med en drygt halvårsgammal bebis i sittvagn. Barnet såg mig på håll och sökte kontakt – genom att stråla och le med hela ansiktet. Det kändes som en superstark lampa slog igång i mig, jag kunde inget annat än att le tillbaka. Och när jag vinkade och gjorde en glad min så sprack bebins ansikte upp i ett stort skratt som visade hela de två små tänderna i underkäken. Pappan och jag skrattade också mot varandra. Det var ett vardagsmirakel, och helt och hållet bebisens förtjänst. Men med lite träning kan vi alla vara islossare, vi kan fyra av våra leenden och dra igång processer i oss själva och dem vi möter.
Idag ler jag mot dem jag möter.
Jag väljer vänlighet, jag bryter isoleringen och skapar ett vi, jag gör världen mer leende.
