Rädsla är en extremt användbar känsla! Rent evolutionärt har rädda personer haft en fördel, är man lite om sig och kring sig ökar överlevnadschansen väsentligt, och med lite tur får man dessutom skicka sina gener in i framtiden.
Vi är programmerade att upptäcka faror, och en del av oss är ständigt i skarpt läge för att skydda oss och dem vi älskar mot allt tänkbart elände. Och nu menar jag det bokstavligt: allt elände som man kan tänka ut. Det är inte lite det, fråga en ängslig person om du inte har egen erfarenhet. Det blir väldigt tröttsamt i längden, och när vi av någon anledning är i lite dålig form riskerar vi att tappa proportionerna och börja slösa med vår oro när den inte alls behövs.
Alla människor är rädda från och till, men uttrycken och intensiteten varierar. Själv fick jag lära mig en läxa på en kurs för många år sedan.
Kursen handlade om att möta människor i helande samtal. Vi fick testa enkla bildterapeutiska övningar, som en metod att hjälpa dem som inte har tillgång till ord för att beskriva sina känslor. En uppgift var att måla bilder för olika känslor som glädje, ilska, rädsla. Mina papper fullständigt svämmade över av färg. Alla utom bilden av rädsla, den innehöll bara ett litet vingligt streck på en otydlig plump.
Läraren ledde ett samtal om våra bilder, hjälpte oss att se och tolka. Jag kände mig nöjd med mitt vingliga streck, för jag trodde att det bevisade att jag är en väldigt modig och orädd person. Så jag blev ganska snopen när läraren pekade på min bild och med lite bekymrad min konstaterade att jag tycktes ha dålig kontakt med min rädsla. Hon verkade tycka att jag borde umgås mer med den! Vara mer rädd? Nehej tack du, tänkte jag, som fortfarande kände mig modig och nöjd över det.
Efter det har jag fått lära mig att rädsla är en känsla som jag instinktivt försöker undvika, bland annat genom att blixtsnabbt konvertera rädsla till någon annan känsla. Ilska är en favorit, men det finns andra som funkar också. Det är så klart skönt att slippa vara rädd, och det har hjälpt mig att få mycket uträttat.
Det luriga är att jag så klart också är rädd, men ofta märker jag det inte ens själv. När min lärare utmanade mig att umgås med min rädsla så var det inte för att jag borde vara mer rädd, utan för att jag har nytta av att märka när jag faktiskt är rädd, när det är rädsla som styr mig.
Jag tänker på när min son inte lyckades berätta för tandläkaren att han hade sprutfobi. När akuttiden ändrades från “spola rent runt en visdomstand” till “operation” gick han i baklås, genomled i tysthet sitt helvete där i stolen, och gick sedan och låste in sig på toaletten och tuppade av. Det är ett jättedåligt sätt att hantera rädsla. Det kanske kan bli så om man har en mamma som målar rädsla som ett vingligt streck på en plump..
Rädsla är naturligt, och den ska finnas där för att skydda oss. Men vi mår bra av att iaktta hur rädslan får oss att agera. Som vanligt förespråkar jag medvetna möten med andra. När vi utforskar oss själva tillsammans med andra får vi goda chanser att spegla oss och få syn på saker hos oss själva som går under vårt radar till vardags.
Vi kan också behöva hjälpa oss själva att relaxa vår rädsla mellan varven, skruva ner felsökningsmaskineriet och njuta av tryggheten just nu.
I meditation kan du skapa ett tryggt rum, där alla spattiga tankar kan får blåsa bort en stund. (Var inte orolig – de kommer tillbaka! Helt säkert!) Hela din varelse kan få vila i det mjuka lugn som är orons och rädslans motsats, en känsla av att allt är som det ska just nu. Ju rörigare livet är, desto större är effekten av att vårda sig själv på det sättet. Du kan inte meditera bort problemen, men du kan meditera dig till en god sinnesstämning för att hantera dem!
Läs mer om våra torsdagsmeditationer i Kärleksfabriken
