Ta det inte personligt!Hur ska jag då ta det, opersonligt? Som om jag inte var en person med önskningar och rädslor, erfarenheter och förhoppningar? Är det ens möjligt? För en tid sedan hade jag en liten dipp, jag fick tråkiga besked och kände mig deppig av allt som coronan ställer
– Man får ju inte ens syndernas förlåtelse! Vad är det då för vits? Orden uttalades av en vän som tyckte att vardagsmässorna i Västerås domkyrka var lite väl korta och fjuttiga. Hon gillade idén att kunna slinka in på lite snabb-sakrament på lunchrasten, men hon tyckte att de fuskade.
Jag sitter på altanen och tomglor. Igår var det motigt. Jag fick inte ens hälften gjort av det jag hade planerat. Och det som faktiskt blev gjort blev halvdant. Nu är jag stressad men har ingen lust att sätta igång. För jag är ändå kass och det kommer säkert gå
